Jag hade tänkt att byta däck på min skoda. Men först hade L o S stängt in alla däcken bakom halva hennes lägenhetsinredning i förrådet, ett jävla slit att få ut dem bara, sen hittade jag inte domkraften, fick ringa L som sa att den nog kanske var i stallet nånstans eller i huset.

Hittade den, i huset, men ingen hjulnyckel, och min skoda har en udda bult på varje däck som kräver en extra annan gäng dessutom. Frågade, L igen något irriterad vart fan är grejerna? Eh jag tror de är i min bil och jag e på jobbet. Fick ett raseriutbrott och fälgkorset flög iväg ? Sen hittade jag grejerna ändå, i stallet och i min bil under passagerarsätet.

Sen började det krångla, på riktigt. Domkraften sjönk ner i den mjuka vattensjuka marken, och jag fick inte på vinterdäcket på vänster fram.
Lade brädor under och släppte ner bilen utan däck. Då satt ju Domkraften fast istället under bilen. Hissade upp den igen, under med ett däck och så ner igen, ut med Domkraften och under med träplankor, in med domkraften igen och så börja om.

Hjulet gick inte att få på, hela skivan bakom hjulet där man ska skuva i hjulbultarna snurrade runt och jag blev halvt vansinnig innan jag fick till det, men med en känsla av att något var fel.

Bytte däck på andra sidan, lossade hjulbultarna på höger bak, hissade sen upp höger fram, och undrade varför i helvete bultarna inte var lösa. Sen kom jag på det.
När jag sen bytte höger fram, såg jag skillnaden och tog av vänster fram igen, konstaterade att det är en skruv som fattas på vänster fram i skivan, den har gått av i hålet och dessutom har metallen skadats och är inte slät som den ska vara.

Det slutade med huvudvärk och illamående, sen tog jag James, den gröna ännu sunkigare forden till jobbet... Och ringde en verkstad..

Minusgrader, ett lätt snöfall, och sommardäck.

I Hässleholm och lämnar sonen vid tåget. Sen hem och vända, och mot städjobb på migrationsverket. Mitt liv bara fortsätter snurra på i 180 utan slut. Tänker på kontrasterna mot förra årets november, jag och Beckan, ensamma mot världen.

E har varit hos mig igen i några dagar, och även min son Liten Husse är här och har distansundervisning i sin skola en vecka.
Fantastiska dagar, och idag åkte E hemåt men sonen är kvar till söndag.

Jag klippte faktiskt av mitt långa hår häromdagen, och ångrade mig först som alltid, en aning. Sen har jag börjat vänja mig lite, och fått många fina kommentarer att det är snyggt, utom av min dotter som sa att jag ser ut som en gammal tant. Ha ha.

Även storöra har varit på besök såklart. :)

Livet snurrar på och allting är bra i mitt liv, förutom att det nu kommit in covid 19 på avdelningen på jobbet där jag arbetar.
Jag kommer nog aldrig förstå att de släppte på besöksförbudet i oktober när allting eskalerade, istället för att tillåta besök under sommaren som var lugn.

Jag är inte rädd för egen del, men det känns verkligen inte bra alls ändå..
Och snart ska jag åka och jobba där..

Förmiddagspromenad, i allt det mjuka gröna.

En närajägareupplevelse i slutet av promenaden, längst ut i skogen, i mitten av ingenting. Men jag hörde det före hundarna, en röst som kom med vinden, en känsla av att inte vara ensam, och jag kallade snabbt in hundarna och kopplade dem, sen kom en man med gevär ut ur snåren och buskarna.

Stanna upp och låt dej vägledas av ditt inre, styrkan och kraften som du bär inom dej, är din egen magi.

Alla svaren finns inom dej, tappa inte fokus och börja leta efter dem utanför, det kommer bara leda till att dina sinnen förvirrar dej genom illusioner av det yttre

Du har kraften att skapa magi, men du måste våga släppa fram den, och ha tillit. Låt energierna och flödet vägleda dig.

"text delvis lånad och inspirerad av ett inlägg från fejjan"

En hälsning från Grånos och den andra sidan.

Inatt har jag sovit den utmattades sömn. Jag lade huvudet på kudden, somnade, och vaknade sedan åtta timmar senare i samma position, utan ett endaste uppvaknande under hela natten.

Idag har jag börjat dagen med meditation, fokus på mitt inre, och nu ska hundarna få sitt i skogen.

Efter en halvsen jobbkväll, körde jag de nästan fyra milen hem i mörker och regn, för att möta Liten Husse som var hemma hos mig.

Neah och Liten Husse.
Nu har vi bakat fröknäcke och jag har tagit in hönsen för natten.
Ute blåser hårda vindar, känslan av en annalkande höststorm, ligger i luften.
Sovdags på den skånska lilla gården.

Jag står vid en bensinpump, tankar min bil, är klar och hänger upp handtaget till bensinpumpen på sin plats, och plötsligt vet jag inte var jag befinner mig, för en tiondels millisekund är allting blankt, och jag försöker febrilt greppa var jag är någonstans.

Är jag på väg till psykologen, eller jobbet? Ett stråk av rädsla skjuter upp genom mig, men innan paniken hunnit få mig i sitt grepp, landar jag i verkligheten igen, klar i förvissningen över att jag är på väg till mitt kvällsjobb.

Det här är en varning till mig, dessa förvirringstillstånd inträffar när jag utsatt min hjärna för, för hög belastning helt enkelt. Jag hade dem ofta första tiden efter skallskadan, men nu inträffar de sällan, och då bara när jag utsätter mig för mer än jag klarar av.

Det är en svår balansgång, mellan allt som jag vill och tänker, känner och tror att jag orkar, kontra det jag _faktiskt_ orkar och förmår. Min förmåga är reducerad, och det är bara att förhålla sig till.

Somnade med Neah tätt intill igår.

Vaknade på samma sätt.
Sol och bedårande vackert ute idag. Ljuset som silar in genom de spröjsade gamla fönstren, ritar vackra mönster på väggen och över takbjälkarna.

En morgon med kaffe, katt och hund, tätt intill. Jag förblir stilla i ögonblicket, vill inte bryta dess magi, och den andra muggen zoegas får vänta..

Jag känner hur viktigt ljuset är, hur välgörande och läkande dess sken är. Det blir så uppenbart, när man vandrat i mörkret ett tag, och så plötsligt är det bara där, i all sin kraft, sin strålglans, och det är som om mina ögon öppnas på nytt igen.