Somnade med Zaray tätt intill i min säng igår.

Sov gott och djupt hela natten.
Ställde larmet på 0730, för att inte sova till tio när jag börjar jobbet 12 idag.

Har druckit zoegas, svart som natten, tänt kaminerna och gett hundarna frukost.

Saga tittade längtansfullt på när Döden åt sin mat.

Grått, fuktigt, dimma över skogen idag, men varmt i luften.

Zaray har fått sin medicin. Än ser jag ingen skillnad på hennes skakningar..

#sagaochdöden #morgoniskogen #sarplaninec #kaukasisk

Jobbade med en av de bästa kollegorna ikväll. Vi låter alltid I mån av möjlighet någon av oss gå hem tidigare. Sånt betyder mycket i vårt yrke som har så pissiga villkor att arbeta under.

Den smala landsvægen hem.

Sedan grusvägen, dimman som hängde tung över den.

Det är becksvart när jag kommer hem. Jag ser inte ens handen framför mig när jag trevar efter handtaget till öppningen i porten som leder in till gården.

Ovtjarkan säger inte ett ljud, och jag hoppas hon är kvar där inne.
Och jodå, hon hälsar mig glatt när jag kommer, sedan går vi in tillsammans och jag tänder upp kaminerna i sonens hus, nappar åt mig en ölburk i min kyl på vägen, en påse chips, och så delar jag dem med Zoe, i sprakandet från elden som tar sig i kaminerna.

Minns när jag först kom hit, bodde helt ensam I ett halvår under årets mörkaste period, traffade inte en människa, ensam och deprimerad. Mycket har förändrats sen dess.

Nu har jag och göra igen. Min son har åkt till Stockholm och är tillbaka om 5 veckor, så nu vilar allt ansvar för hundarna och dottern på mig.

Även ved och eldning ligger nu på mig också. Det gör inget, men det kommer bli svårt att åka till Danmark under den här tiden.

Idag är jag på jobb mellan 12-21.
Sov faktiskt 11 timmar inatt, och känner mig utvilad för första gången på länge

Varför ska kärlek vara så svårt? Varför känns det som att den(och de jag tidigare har inlett en relation med), alltid överöser mig med oceaner av kärlek i början, för att sen på mindre än 4 månader successivt få mig att känna mig mindre och mindre älskad, som om vi hade varit tillsammans i evigheters evigheter, men inte på ett positivt sätt.

Varför blir det plötsligt långt mellan orden och samtalen, fyllda av kärlek? Varför dröjer svaren oskaligt länge på det jag skriver ibland, och det där behovet av att ofta röra vid mig, vara nära när vi möts, tycks urholkas mer och mer.

Varför tycks det bli grå vardag sammen med mig, så fort för dem jag möter?

För mig är det precis tvärtom. Ju längre tiden går, ju mer jag lär känna, desto mer innerlig blir min kärlek, och behovet av närhet och bekræftelse, det förändras inte över tid, det är konstant när jag älskar någon, och jag älskar honom, han är kärleken i mitt liv.

Jag älskar dig, säger han till mig, lite när och då.Men varför känns det så ofta som om det är något som fattas då?

Tänker på Poul Krebs ' Nogen som os '
"Ligyldigt hvad jeg siger, er det kun ord der kommer ud ur min mund "

Jag tänker, har han börjat tröttna på relationen? På mig? Men får inte ihop det ändå, med att fortfarande vilja ses, vilja att jag följer med på tillstællningar i hans vänners sällskap, julmiddag med jobbet och sådant. Han är definitivt inte typen som räds ensamheten, så då vore det betydligt enklare att bara säga tack o hej, nu vill jag inte mer.

Men känslan, den hänger kvar inom mig, när ord, handling och känslor inte går ihop. Eller så är det väl bara jag som inte går ihop. Vem vet?

#förbannadekarlek #kärleken #poulkrebs #nogensomos #älskad #oceaneravkärlek
#osäkerheten

Så är jag I Danmark igen då.
Solen lyser, allting känns fint och katten håller mig sällskap tills dansken kommer hem snart.

Det gick lätt att köra hit, och vid det här laget hittar jag hela vägen utan gps.
Stannade till i Väla på vägen hit, köpte en ny tröja och ett par skor.

En cappuccino också..

Mår lite bättre nu, försöker styra upp mitt jobb, trots min chef som inte riktigt ville ta mig på allvar, men nu blir hon tvungen till det, annars kommer jag bli sjukskriven igen, och när jag påtalade det, lyssnade hon faktiskt lite och var mer beredd att tillmötesgå min önskan att gå ner lite i tjänst.

Sent kvällsjobb igår till 2130, och sen 7-16 idag med job och två möten, ett med eleven jag haft och hennes lärare, sedan avslutades dagen med Apt.

Jag var rätt trött när jag kom hem, men gick ändå ut I skogen med Zoe såklart. 4,5km blev det idag.

Nu är det sovdags, och imorgon kör jag till Danmark och kärleken igen.

Sweet Dreams

Helgen tillbringade jag i Danmark hos min kæreste. Vi mastade av båten, och tog av segel och lite annat.
Sen åt vi god mat, såg på Netflix och bara njöt av varandras sällskap.

På onsdag ska jag till honom igen. Vi ska på en stor fest på torsdagen, hos hans vänner som jag träffat innan, och som jag gillade redan första gången vi möttes.

Darret darrar mer och mer, och det gör så ont att se. Väntar på medicinen jag beställt åt henne, och sätter mitt sista hopp till.

Hon är glad ändå och busig. Här har hon tagit ett pæron från mitt köksbord.

Hur söt kan man vara liksom. Pæronen växer ute I min trädgård, och de smakar fantastiskt så jag förstår henne, och hon får äta så många hon vill.

Har varit ute på en 4km promenad I skogen med Zoe nu idag. Ska jobba sen från 14 idag.

Har börjat bygga en vägg till sovloftet i mitt lilla hus. Vill ha kallt när jag sover, och nu går precis all värme upp dit istället..
Men det är inte helt enkelt att få till, så ett antal blödande fingrar och några väl valda svordomar senare har jag inte hunnit så långt. Men det kommer.

Jag förstår att våra dagar tillsammans är räknade.
Det finns inte ett ord i världen som tillräckligt kan beskriva den sorg jag känner.

Jag är ledsen hela tiden, och jag vaknar om natten och undrar, varför? Varför? Varför?

Jag sätter mitt sista hopp till en medicin jag ska testa att ge henne. Kanske det kan ge oss lite mer tid tillsammans, för jag förstår ju att våra dagar ändå är räknade, tillsammans.

Och när jag redan är under isen, så får vi en ny chef på jobbet, och hon förstor allting, precis allting. Hon flyttar mer än halva min personalgrupp mot deras vilja till andra avdelningar, tar av oss möjligheten att lägga vårat eget schema, skapar osämja, stress, dålig stämning och oro på arbetsplatsen.
Dessutom presenterar hon ett nytt schema där jag ska jobba 6 dagar i veckan i 2 veckor.

Det kommer jag aldrig acceptera, aldrig någonsin. Men inte ens jobbet är en fristad från mina känslor längre. Tvärtom, det är ganska mycket vrede och fallingdown-känsla just nu..

#sorg #vrede #sjukhund #helvetesjobb #mårpiss #fallingdownkansla