Godmorgen
Svårt att vakna idag.
Jag sitter ute med kaffet under taket på uteplatsen, det är mulet men varmt, och det har regnat inatt.

Gårdagens promenader, med Zoe och jägaren, ensam promenad med bara Zavannah, där vi plockade blåbär, eller jag plockade, hon åt.

Förra gången vi var i skogen visade jag henne bären på buskarna, tog ett i min handflata och bjöd henne smaka. Hon var inte särskilt intresserad.

Igår, plockade hon själv från buskarna, och när hon såg var jag plockade, kom hon dit och åt ;)
Men allra helst ville hon äta direkt från bärhinken, ha ha.

Jag har det bra, är lycklig, tillfreds med min tillvaro, allt går fint, jobbet riktigt bra, faktiskt överrasskande bra, och på måndag har jag en veckas semester. Och jag ska segla med Dansken.

Och så var det just det, först var jag så glad över våra fina samtal, hans ändrade sätt mot mig, och jag såg(ser) fram emot att vi ska ses, så mycket.
Och så bara....minns jag.

Så kommer det över mig, alla elakheter, allt taskigt mot mig, som skedde det där året i Danmark. Jag minns hur otroligt ledsen och nedbruten jag var, hur jag satt ensam i en stuga vid havet, och tårarna som aldrig ville ta slut. Jag ser hans ansikte framför mig, hur han möter mig i hallen en mörk eftermiddag i slutet av oktober, blicken isande kall och fullständigt död på känslor. Orden, jag älskar dig inte längre. Flytta.
Jag med Zavannah på armen, nyss hemkommen från jobbet, helt chockad, förstår ingenting..

Ödelaggelsen av mitt jobb, likgiltigheten inför min flytt till Sverige, och hur jag såg ut och mådde när jag kom tillbaka.
Jag har fått höra att jag såg sjuk ut, var alldeles grå i ansiktet, ögonen var trötta och ledsna, utan något liv.

Och så plötsligt känns det inte längre lockande, jag mister lusten till att se honom igen.

Och så ändå, vi ska segla, nu är han ju annorlunda. Hsn är glad och snäll, precis som han var när vi först möttes.

Han hjälper mig med riktigt många saker, och jag är säker på att vi får några fantastiska dagar tillsammans. För lika hemsk som han är när han är sjuk, lika karismatisk och underbar är han när han mår bra.

Det är bara jag, min själ, mitt hjärta, och faktisk även min hjärna den här gången, som tvivlar, är ambivalent.. Inte riktigt kan glömma det som skett..

Så är vi på väg till dottern, mitt i värsta sommarhettan.

Jag och sonen ska hämta möbler i Markaryd och köra till dotterns lägenhet.

Så ska vi hjälpa henne skruva ihop det hela också.

Kom hem till den varma kvällen vid halv elva igår.
Tog ut hundarna på sin vanliga kvällsrunda.

Kvällen var ljum och vacker.
En magisk stillhet, på avstånd hördes göken, och efter en stund även nattskärran.

Vi gick på den lilla grusvägen, sedan genom skogen, tills vi kom bort till det nya kalhygget, som löper som ett sår genom allt det vackra.

Jag satte mig på den lilla muren, den har fått stå kvar, med mossbelupna stenar som fortfarande värmde efter dagen, och bara såg ut över de mørka silhuetterna av trädens toppar, kände det som att allting plötsligt har stillnat, efter ett långt kaos.

Som om jag landat, efter åratal av larm och kaos.

Och så kom vemodet. Vart tog alla år vägen? Vad hände med tiden? När blev mina barn vuxna, och jag gammal?

Sekvenser för mitt inre, barnen små, med stora klumpiga flytvastar på kajen, en solig dag i juli, på väg ut med båten.

Flytten till huset vi byggde strax utanför Stockholm, den första segelbåten vi köpte. Alla dagar som passerat sedan dess. Kärlekar i mitt liv, relationer i Kärlek och i kaos.

Gud vad hände? Här sitter jag på en mur i skogen, ser ut över ett kalhygge i den mörka varma natten, och undrar vart tiden och mitt liv tog vägen?
Allting har liksom stillnat. Det är en ovan känsla, och den ger tid till reflektion och eftertanke..

Så har jag handlat, kokat ris och torsk till Zamarah.
Städat huset, skurat golv.

Precis börjat på en diet med Nutrilett/ Naturdiet, då jag vansinnigt irriterande för en som alltid varit smal, bara kan konstatera att det gång på gång pekar uppåt och åt fel håll, när jag ställer mig på vågen.

Det är den förbannade åldern, som så mycket annat skit som också kommer med att åldras .
Men det ska bekämpas!!

Nästa vecka har jag semester, och ska segla med Dansken och en god vän.
Det ser jag riktigt mycket fram emot.

Vi har haft en helt annan kontakt nu, med helt andra samtal, mer ärliga och uppriktiga. Och oftare.

Jag är glad över det, och nu ser vi vad som sker. Men Gud nej, för den som undrar, eller ens tänker tanken, jag kommer inte flytta till Danmark igen.
Jag har mina hundar, familj, vänner och den fantastiska skogen här.
Det är mitt liv..

Lika stort som mitt tålamod är om dagen med hundarna, lika litet och uselt, ja faktiskt nästintill obefintligt är det om natten..

Igår var ännu en bra kväll på jobbet, och som vanligt gick jag ut I skogen med hundarna vid 11 på kvällen.

Kommer hem, gör mig klar för natten, tar en sömntablett och lägger mig på soffan.

Då börjar Satmara, sin vana trogen, bita I soffa, bord och försöka jaga upp Zavannah som bara vill sova, liksom jag.

Jag blir irriterad och ryter till åt henne, hon lägger sig, jag är nära på att somna, då hoppar hon ner från soffan och pinkar på golvet.

Jag suckar, torkar upp och lägger mig igen. Samma grej sker, när jag somnat precis igen, börjar hon gå runt, runt.
Jag skynder mig att släppa ut henne, hon kissar. Sen soffan igen.

Efter en stund krafsar hon på dörren, jag släpper ut henne igen, och tittar uppgivet på klockan som är tre.

Somnar ännu en gång, då krafsar hon på dörren och jag är så trött o sur att jag ryter åt henne att sluta.

T vå minuter senare bajsar hon diarré inne.

Upp o städa, ut med hunden igen. Klockan är nu 0500.

Efter det trampar hon runt runt och till sist lägger hon sig.
Efter 10 minuter spyr hon en kaskad över golvet..

Klockan är nu 6 o h jag släpper ut henne, stänger dörren, torkar upp spyan och sover några få usla timmar.

Idag har kag megadåligt samvete över mitt beteende inatt.
Jag har köpt ris och torsk, kokat och ger henne i små portioner..

Jag är en idiot om natten..

Vaknar till en vacker dag med sol och värme. Selvfølgelig, jag ska ju jobba idag.

Startar morgonen med hundgos, jag hinner dricka båda mina koppar med kaffe innan hundarna ens har lust att gå upp.
Och nej, jag biter inte i kudden/ Zavannah.
Okej då, bara lite...

Hundpromenad.

Sen svamptoast med parmesanost.

Nu ska jag strax köra till jobbet..

Vilken härlig dag, och som vanligt avslutas den med Zavannah sovande på min mage..

Jag har gått promenader med hundarna var för sig idag. De verkar behöva lite paus från varandra emellanåt, især nu efter Zavannahs löp, hon är rätt sur vissa dagar.

Men idag har de varit bästa vänner, och allt har varit fridfullt.

En tur i skogen med Zamarah, plocka lite blåbär och funnit lite fler kantareller.

En tur runt sjön med Zavannah. Fann ytterligare några av de gula..

Köpte ett par gummistøvler idag, när jag och sonen var till Halmstad och hämtade staketstolpar.

Vi hade ett väldigt fint samtal i bilen på vägen dit och hem, jag och sonen.
Jag är så glad att jag har så fina och kloka barn.. Med stora hjärtan..

På kvällen städade jag upp huset hemma, inför en hård arbetsvecka..

Nu ska jag sova..
Godnatt

Så åt jag årets första kantarelltoast igår.
Smakade helt enkelt fantastiskt.
Nej det blev ingen bild tyvärr, var alldeles för hungrig igår. Ha ha

Idag regnar det också. Så himla tråkigt att varenda dag som jag har ledigt(och de är inte många) så är det skitdåligt väder med regn och skyfall..

Jag har gått en tur i skogen på morgonen med jägaren, Zoe och Zamarah. Det är så underbart att se dessa två ihop.

Nu eldar jag för fullt i kaminen, och torkar skor. Alla mina skor är genomvåta, och jag behöver få torkat dem så jag kan ge mig ut och bli blöt igen.

Det ska tydligen vara ett riktigt bra kantarellår i år..

Igår hade jag ett långt samtal med Dansken. Vi pratade I 1,5 timme I telefon.
Jag tror det var de mest ärliga, uppriktiga och självutlämnande samtal som någonsin kommit från honom, och jag blev djupt berörd.

Det var en självinsikt, ett erkannande, och på samma gång en stor kärleksförklaring, långt mer än att säga orden Jag älskar dig.

Orden och uppriktigheten, smärtan och sårbarheten, gjorde något med mig. Det gick rakt in I min själ.

Men förändrar det något? Jag vet inte i nuläget, det får tiden utvisa.

Jag är tvungen att ta hand om mig själv först, värna om mitt eget sårade inre, som i vissa avseenden , fortfarande är ett litet barn som har stort behov av trygghet.

Men det var ett fint samtal, och jag är tacksam att vi hade det.
Jag ser nu med mer förståelse, kärlek och respekt.