Åh vad jag brottas med mig själv, en konstant inre kamp..
Låt vara, give slip, gå vidare. NEJ du ska inte skriva, ringa eller göra något som helst..

Jag har varit till Holbæk idag. Handlat mat och hälsat på Monika. Tog med pizza till oss, och vi pratade bort en stund innan jag körde hem till ensamheten i huset igen.

Jag har också varit till cellprovtagning, sån där som vi kvinnor blir kallade till vart tredje år typ.

Jag har köpt en jacka till Zavannah. Hon tror att hon inte kan gå när hon har den på.

Lade sökruta i mörker och snö till henne. Det gick godt. Prövade min nyinkøpta pannlampa.

Nu ligger jag här på soffan, Zavannah sover på mina fötter.
Jag förstår inte att det ska vara så svårt, så hårt...
Jag behöver distraktion..
Pratade med en "Friend with benefits" från Sverige, tidigare idag. Jag hoppas han kan komma och hälsa på mig snart, det ville være dejligt.

Godmorgen till ett vitt och fult landskap..
Jag menar, se bara på bilden under, hur mycket vackrare det är, hur mycket mer liv det är. Det är bara för några dagar sedan det var så vackert.

Och så idag. Bläh..

Jag har sovit godt. Drömt, såklart, en massa, vaknat tidigt imorse och känt mig så ledsen, men somnat om, och nu är klockan nästan halv nio, och en ny dag att ta sig igenom har börjat.

Zavannah sitter I mitt knä, pigg på att gå en tur, eller bara göra något.
Jag ska bara dricka mitt kaffe, så går vi..

Jag har tänkt en del sedan mötet med mitt x igår,och jag har drömt, röriga oroliga drömmar, och jag måste släppa honom, gå vidare, få han ur mitt system om jag ska kunna uppnå någon sorts frid.

Jag kan inte gå på tårna och vänta, på att någon som inte tagit sin medicin, behandlat mig elakt och iskallt flera gånger, ska komma ur sin depression, och under tiden hålla mig på halster, i att han kanske känner någonting för mig som kan kallas kärlek, när han mår bättre, han kanske blir en bättre människa när han nu tar sin medicin. Och under tiden ska han ha mig på någon sorts standby, umgås med vid behov, men utan forpligtelser.

Jag får bara en sån dålig känsla, en känsla av att inte duga, inte vara vard att älskas, och faktiskt av att bli utnyttjad och inte respekterad.

Han säger att han inte vet vad han känner, inte för någon eller något, men dåligt samvete kan han tydligen känna då han gett mig pengar nu, men inte då vi var ett par.

Och om man verkligen älskar någon, så vet man det, även om man kanske just för stunden i en svår depression kan känna sig tom och oförmøgen..

Så det är bara för mig att förhålla mig till och gå vidare.
Men det är svårt..

Jag tänker att jag ska ut bland människor mycket, nya möten, och nya kontakter, gör det enklare att släppa fokus på det som inte kommer Leda någon vart.

Jag vaknade imorse till -10 grader utanför, och en massa snö.
Kom sent till jobbet pga snön, kylan och trafiken.

Har haft en fin dag, avslutade den med att hämta Zavannah hos Monika och så pratade vi en stund.
Känner mig alltid så upplyft och positiv när jag umgåtts med henne, hon har en positiv i inverkan.

Körde hem på snöiga isiga vägar. Tänkte laga en carbonara när jag kom hem, men fann ut att jag saknade spaghetti,så det blev ägg, bacon, pølsehorns pølser och rostat Bröd.

Jag känner för vinter, kyla och snö, som på bilden ovan. Vill bara gå ide typ, till sommaren.

Har gått en promenad ner till havet med Zavannah I mörkret nyss.
Mötte en trevlig granne med hund, de lekte lite och vi pratade en stund, och jag kände det som att danska språket var på plats just i afton. Det är lite till och från hur jag upplever att det går att prata så människor förstår mig..

Nu skal jeg gå i bad, sen blir det sofaen til jag er klar til at gå I seng.

Idag har det kommit snö här I Danmark, och kallt är det också, flera minusgrader.

Jag körde hem till min xkæreste efter att jag slutat jobba vid 16.

Jag var nervös, hjärtat bankade hårt i bröstet när jag klev in genom dörren och lät mig omfamnas i en kram av mitt x.

Vi satte oss I soffan, pratade lite om vad som skett, och han säger att han är så deprimerad att han inte vet vad han känner för någon eller någonting.

Han frågar mig plötsligt om jag tycker han ser ut som han brukar, och jag svarar jo, bara väldigt ledsen.

Han säger att när han ser sig själv I spegeln så känner han inte längre igen sig själv, det är en framling som stirrar tillbaka på honom, och han vet inte vem det är..

Han säger att han inte vet när han kommer må bra igen, och vad han kommer känna då inför oss.. att just nu är han tom, och svart, även för sina barn..

Jag kan inte säga så mycket om det, förutom att jag vet hur det är att vara där. Jag har varit så deprimerad att jag planerat att ta mitt eget liv.

Vi ser på tv och håller om varandra där i soffan, kravlöst, och jag ser honom plötsligt le, och han overrasker både sig själv och mig, med att skratta åt något på tvn.

Han frågar om vi ska laga mat tillsammans, säger att han inte gjort det sen jag flyttade.

Vi lagar mat, som om det var det mest naturlige i världen, och vi aldrig hade brytit upp.

Sen äter vi, och en stund efter säger jag att det är dags att köra hem för mig.

Han håller om mig hårt, har fått lite liv i blicken och säger att han gärna vill vi ses igen om jag har lust.

Jag säger att vi hörs på telefon, vinkar adjo och kör ut I snön, mörkret och ishalkan.

Det har kommit en dm snö på vägarna hem till mig, och det blir en spännande tur.

Jag dår sms av honom, han önskar mig godnatt, skriver att han är glad, och vi ses snart igen.

Han betalade också min hyra för sommerhuset, och erbjod mig att låna hans bil om det sker något med min.

Så jo, på det hela taget var det en fin kväll.
Dock har jag lärt mig att bli lite skeptisk, så jag tar en dag I taget, och hoppas att inget kommer till att förändras drastiskt till imorgon...

Det är kallt, isande kallt. Min bil har läckt ur nästan all kylarvatska som jag fyllde på igår.

Zavannah ligger under utblåset till luftvärmepumpen. Jag har också lust att lägga mig där, bli där hela dagen, eller till det blir vår..

Istället ska jag på jobb, om min bil tar mig dit vill säga.
Sen ska jag prata med min xkæreste på kvällen. Jag har ont I magen för det. Vet inte hur jag kommer må och ha det sen, efteråt..

Jag har svårt att fokusera på jobbet. Jag försöker men det går sådär. Glömmer sådant jag aldrig glömmer annars, tappar tråden mitt I det jag gör något, och tycks oförmøgen att hålla fokus i ett samtal.

Jag vaknar tidigt varje morgon fast jag är trött, har ont I magen och bara tanken på en ny dag framför mig, gör mig trött, och jag kastar mig oroligt av och an i sängen tills det är dags att gå upp.

Jag är deprimerad och uppgiven, ser ingen mening med någonting. Vill bara ge upp..

Min bil verkar också vara deprimeret för den är också på väg att ge upp, och idag dog den bara mitt I en korsning och jag blev stående. Sen liksom, som om den kom tillbaka från de döda ett kort ögonblick, blev det åter lite liv i den igen och vi kom åtminstone bort från korsningen.

Min ekonomi är en katastrof igen, som ensam, och det lägger bara ytterligare sten på min börda och min lust att bara ge upp..

Vi gick en tidig morgonpromenad, jag och Zavannah, innan sonen vaknat.

Vi nådde precis till att se solen stå op och bryta igenom molnen.

Vackert, men isande kallt.

Zavannah så full av energi, studsandes vid min sida.
Jag fylld av ett mörker, lika ledsen som morgonen är vacker och kall.