En tur till återvinningen, handlat lite, en löparrunda på 6km, och nu ligger jag på soffan, Zavannah på min mage och Zamara på min arm.

Jag är allt annat än ensam, ändå känner jag mig det ibland.

Min längtan efter att ha någon som alltid finns där för mig, som väljer mig. Som älskar mig för den jag är, i alla lägen.

Någon som vill ta emot all den kärlek jag har att ge. Någon som ser min sårbarhet, men även min styrka, någon jag kan lita på och känna mig trygg med.
Men jag börjar tro att det aldrig kommer att ske, att det är så här det blir, hundarna och jag, resten av mitt liv.

Godnatt. Nu ska jag sova.

Så har han kört till Danmark igen, och det blir sådär märkligt tomt.

Jag har precis gått en tur med hundarna I skogen, halvvags öppnade sig himmelens portar, och det öste ned.. på bara några minuter var jag dyngsur, och med halva vägen kvar tills vi var hemma.

Det känns lite vemotigt att komma hem till ett tomt hus, men jag hade redan i förvägen bestämt mig, för att inte engagera mig på något djupare känslomässigt plan den här gången, eller börja hoppas på någonting mer, något som jag kan känna mig trygg i.

Och det fungerar, jag tar det för vad det är, han har varit hos mig några dagar, hjälpt mig med många viktiga saker i huset, vi har ätit gott, druckit vin och även gått I skogen med mina hundar. På det hela taget ganska hyggligt.

Jag har tänkt på om jag skulle fråga honom rent ut, om han älskar mig, eftersom han varken sagt det eller svarat det tillbaka när jag skrivit det, de sista tre månaderna.
Och om han vill ha ett kæresteförhållande med mig, eller bara vänskap?

Men jag blev hela tiden i tvivel, om det var det rätta, eller inte, så jag lät bli. Tänker att tiden kommer utvisa vad som händer.

Det är i vart fall ett sätt att visa kärlek, att komma hit och jobba hårt med en massa saker, så jag ska kunna ha det bra.
Det är också en form for kærlighed att säga att han önskade att han hade haft mer pengar, så han hade kunnat sätta in en halv miljon på mitt konto, så jag hade känt mig trygg nog att ta med honom ut och segla. Eller i vart fall är det en önskan från hans sida, och en visshet, att jag inte litar på honom längre.

Men det är också han som valde bort mig med sitt agerende när jag gav upp allt och flyttade till honom i Danmark, och det är också han som väljer bort mig igen, när han väljer att segla ut I världen om mindre än ett år.

Han hade kunnat agera annorlunda, i vart fall nu, med att tex senarelägga seglingen, och välja mig.

Men det gör han inte, så därför väljer också jag att gå vidare, med mitt liv, och inte öppna dörren igen, in till mitt innersta innerliga kärleksfulla..

Jag har det fint. Elden brinner i kaminen, hundarna torkar långsamt i värmen, och själv ska jag ta en dusch och sedan på möte med dotterns boendestöd.

Jag har fått installerat kaminen, så att jag efter 5 kalla vintrar nu äntligen ska slippa frysa. Jag har fått min dammsugare väckt till liv igen, en trappa uppmurad vid entrén till ytterdörren som han också fixat förra gången han var här.

Så ja, nu går jag vidare med mitt liv, liksom han också gör, och tar en dag I taget..