En tur till återvinningen, handlat lite, en löparrunda på 6km, och nu ligger jag på soffan, Zavannah på min mage och Zamara på min arm.

Jag är allt annat än ensam, ändå känner jag mig det ibland.

Min längtan efter att ha någon som alltid finns där för mig, som väljer mig. Som älskar mig för den jag är, i alla lägen.

Någon som vill ta emot all den kärlek jag har att ge. Någon som ser min sårbarhet, men även min styrka, någon jag kan lita på och känna mig trygg med.
Men jag börjar tro att det aldrig kommer att ske, att det är så här det blir, hundarna och jag, resten av mitt liv.

Godnatt. Nu ska jag sova.