Så är vi på väg till dottern, mitt i värsta sommarhettan.

Jag och sonen ska hämta möbler i Markaryd och köra till dotterns lägenhet.

Så ska vi hjälpa henne skruva ihop det hela också.

Kom hem till den varma kvällen vid halv elva igår.
Tog ut hundarna på sin vanliga kvällsrunda.

Kvällen var ljum och vacker.
En magisk stillhet, på avstånd hördes göken, och efter en stund även nattskärran.

Vi gick på den lilla grusvägen, sedan genom skogen, tills vi kom bort till det nya kalhygget, som löper som ett sår genom allt det vackra.

Jag satte mig på den lilla muren, den har fått stå kvar, med mossbelupna stenar som fortfarande värmde efter dagen, och bara såg ut över de mørka silhuetterna av trädens toppar, kände det som att allting plötsligt har stillnat, efter ett långt kaos.

Som om jag landat, efter åratal av larm och kaos.

Och så kom vemodet. Vart tog alla år vägen? Vad hände med tiden? När blev mina barn vuxna, och jag gammal?

Sekvenser för mitt inre, barnen små, med stora klumpiga flytvastar på kajen, en solig dag i juli, på väg ut med båten.

Flytten till huset vi byggde strax utanför Stockholm, den första segelbåten vi köpte. Alla dagar som passerat sedan dess. Kärlekar i mitt liv, relationer i Kärlek och i kaos.

Gud vad hände? Här sitter jag på en mur i skogen, ser ut över ett kalhygge i den mörka varma natten, och undrar vart tiden och mitt liv tog vägen?
Allting har liksom stillnat. Det är en ovan känsla, och den ger tid till reflektion och eftertanke..