Idag har jag sovit till halvtio. Jag har verkligen kommit in I min naturliga dygnsrytm.

Vaknar till en midsommar med sol, ser helt fantastiskt ut, och det är min absoluta favorithøgtid på året.
Men ikväll ska jag jobba.

Det har gått bra på jobbet de sista dagarna, nu är alla kurser avklarade, jag har delegering, och jobbar för fullt.

Jag möter enormt mycket uppskattning från boende och anhöriga, och det känns fint.

Igår kväll när jag kom hem från jobbet vid halv elva, hade jag inga rena byxor att ta på mig, och det enda jag kunde finna på var seglarbyxorna, ha ha.

Natten var helt fantastisk, med månen så stor, och magiskt lockande.

Vi gick ut I skogen, allting var alldeles stilla. Ett rådjurs rop i natten bröt tystnaden ett kort ögonblick, knastrandet av gruset under mina skor, sen in mellan stammarna, den mjuka gröna mossan, fullständig stillhet, som om naturen själv höll andan, i väntan.

Jag lade mig ner, sträckte ut mig i den mjuka mossan, vilade huvudet mot en trädstam. Hundarna lekte en stund, jagade varandra I mörkret, sedan blev också de stilla, kom och lade sig bredvid mig.

Nu ska jag hämta min andra kopp kaffe och njuta av här o solen, med hundarna som sällskap.

Glad Midsommar på Er!!!
Hoppas ni får en fantastisk dag

Godmorgen vid nio idag, efter en natt med god sömn, men röriga drömmar jag inte riktigt kan minnas sen när jag vaknar, mer än känslan.

Men jag vaknar på soffan till den bästa av världar, omgiven av hundar.

Hur är det möjligt att min arm kan se så anorektisk ut på bild när den inte är det i verkligheten?

En morgonrunda med hundarna, samtal i telefonen med min bästa vän.
Nu är jag redo att ta en dusch och sen 1220 sitta I bilen igen, på väg mot brandutbildning och sen jobb.

Fick berøm idag på jobbet, av en anhörig, till en för mig, helt ny boende. Har bara varit där en gång tidigare, och inte fått introduktion.

Hon sa att de med en gång kände förtroende för mig, att jag var lugn och duktig, och att jag hade ett så mjukt sätt, och vårdade med känsla, som att lägga en hand på armen, säga godnatt och röra lätt vid personen. Lyssnar, sätter mig på huk så vi får ögonkontakt etc

Mannen hade fått förtroende för mig med en gång, och frågat vem som kom ikväll, och när det var jag blev han så glad

Det värmde.

Två andra boende uttryckte också sin glädje över mig ikväll, och jag kände mig verkligen uppskattad och lyft som människa och i min yrkesroll.

Gått en helt fantastisk promenad när jag kom hem. Månsken och magiskt ljus.
Kände mig lycklig och tilfreds.

Om jag nu bara fået Satmara att slappna av, så Zavannah kan sluta darra av rädsla för min vrede på charkan, så ska nog resten av natten bli toppen..

Så jobbar jag igen, 17 besök mellan 15-18. Det går fint, jag stressar aldrig, jag tänker att jag tar allt som de kommer, ändrar lite på ordningen på besöken så de passar bättre både till boende och mig , och så gör jag det jag ska, och blir jag sen så blir det övertid, och det är extra pengar till mig.

Enkelt va? ;)

Nu har jag det bra, nu är jag helt mig själv igen.
Skönt med jobb på det sättet, det ändrar fokus på tingen.

Jag har också varit lite besviken på min vän (?)jägaren. Han har ignorerat mig och mina mess, varken läst eller svarat, och det tycker jag är märkligt..
Och sån brukar han inte vara, och nej det har inte hänt något, vad jag vet, i hans liv.

Men nu släpper jag också det. Mowing forward.

Sov fram till halvnio.
Två glada hundar och två stora koppar med zoegas.

Solen lyser och det är 14 grader utanför, och jag tände upp kaminen, bara för att jag kan, och för att det är en sån mysig känsla att se på elden när jag dricker morgonkaffet.

Idag är det jobb, från 13-22..

En tur till återvinningen, handlat lite, en löparrunda på 6km, och nu ligger jag på soffan, Zavannah på min mage och Zamara på min arm.

Jag är allt annat än ensam, ändå känner jag mig det ibland.

Min längtan efter att ha någon som alltid finns där för mig, som väljer mig. Som älskar mig för den jag är, i alla lägen.

Någon som vill ta emot all den kärlek jag har att ge. Någon som ser min sårbarhet, men även min styrka, någon jag kan lita på och känna mig trygg med.
Men jag börjar tro att det aldrig kommer att ske, att det är så här det blir, hundarna och jag, resten av mitt liv.

Godnatt. Nu ska jag sova.

Så har han kört till Danmark igen, och det blir sådär märkligt tomt.

Jag har precis gått en tur med hundarna I skogen, halvvags öppnade sig himmelens portar, och det öste ned.. på bara några minuter var jag dyngsur, och med halva vägen kvar tills vi var hemma.

Det känns lite vemotigt att komma hem till ett tomt hus, men jag hade redan i förvägen bestämt mig, för att inte engagera mig på något djupare känslomässigt plan den här gången, eller börja hoppas på någonting mer, något som jag kan känna mig trygg i.

Och det fungerar, jag tar det för vad det är, han har varit hos mig några dagar, hjälpt mig med många viktiga saker i huset, vi har ätit gott, druckit vin och även gått I skogen med mina hundar. På det hela taget ganska hyggligt.

Jag har tänkt på om jag skulle fråga honom rent ut, om han älskar mig, eftersom han varken sagt det eller svarat det tillbaka när jag skrivit det, de sista tre månaderna.
Och om han vill ha ett kæresteförhållande med mig, eller bara vänskap?

Men jag blev hela tiden i tvivel, om det var det rätta, eller inte, så jag lät bli. Tänker att tiden kommer utvisa vad som händer.

Det är i vart fall ett sätt att visa kärlek, att komma hit och jobba hårt med en massa saker, så jag ska kunna ha det bra.
Det är också en form for kærlighed att säga att han önskade att han hade haft mer pengar, så han hade kunnat sätta in en halv miljon på mitt konto, så jag hade känt mig trygg nog att ta med honom ut och segla. Eller i vart fall är det en önskan från hans sida, och en visshet, att jag inte litar på honom längre.

Men det är också han som valde bort mig med sitt agerende när jag gav upp allt och flyttade till honom i Danmark, och det är också han som väljer bort mig igen, när han väljer att segla ut I världen om mindre än ett år.

Han hade kunnat agera annorlunda, i vart fall nu, med att tex senarelägga seglingen, och välja mig.

Men det gör han inte, så därför väljer också jag att gå vidare, med mitt liv, och inte öppna dörren igen, in till mitt innersta innerliga kärleksfulla..

Jag har det fint. Elden brinner i kaminen, hundarna torkar långsamt i värmen, och själv ska jag ta en dusch och sedan på möte med dotterns boendestöd.

Jag har fått installerat kaminen, så att jag efter 5 kalla vintrar nu äntligen ska slippa frysa. Jag har fått min dammsugare väckt till liv igen, en trappa uppmurad vid entrén till ytterdörren som han också fixat förra gången han var här.

Så ja, nu går jag vidare med mitt liv, liksom han också gör, och tar en dag I taget..

Godmorgen till något så ovanligt som en solig sommardag i juni.
17 grader och sol, det var inte igår precis.
Sovit till halv tio också.

Vi har sovit på soffan, två människor och två hundar. Eller njae, Zamarah mest på golvet faktiskt, flåsandes och drickandes vatten klockan två inatt, för det var extremt varmt inne.