Idag startade vi dagen, jag och Zamarah, med att gå I skogen med Zoe och jägaren.

Vi släppte hundarna, och så plötsligt hörde vi röster, och det dök upp människor, där vi vanligtvis alltid är ensamma till 99,5%

Zoe sprang fram och nosade på människorna, de såg inte särskilt glada ut, men Zamarah stannade 20 meter ifrån, skällde och tittade på mig.
Jägaren kopplade Zoe, jag tog Zamarah, och sen var de lugnt.
Men jag är ganska säker, hade inte jägaren varit med, hade jag blivit utskälld av dessa flanerare från stan, på semester i skogen, med all säkerhet, för så funkar människor..

Efter det tog jag Zavannah på en egen lång tur. Lite extra lång blev den också då jag gick vilse, vilket sker väldigt sällan här, där jag känner skogarna utan och innan. Till sist kom jag ändå dit jag hade tänkt, efter en omvag men jag har ingen aning om hur det gick till.

Min bil som jag precis har lagt 5500kr på hos verkstan, den är nu redo för ett besök där igen.
Höger bakbroms ligger på, det låter som fan rent utsagt när jag kör, och den blir varm så du inte kan röra metallen..

Jamen Tillykke med det, den här månaden går till historien som katastrofal, trots en bra lön har jag efter veterinären, bilverkstad, udgifter som släpat efter sedan en månad tillbaka pga flytt till Sverige, typ 2500kr kvar att leva på.

Det är alltså 3 veckor månad kvar..

Det är roligt nästan jämt, och ensam är fan inte stark.

Jag har lånat sonens bil, handlat, samtidigt som halva Danmark var där, och större delen av Skånes och Smålands befolkning. Det är inte så att jag hatar människor och är folkskygg, som för några år sedan då jag var sjuk. Men jag kan då absolut klara mig fint utan att en söndag eftermiddag, trängas och köa med en massa människor på ica.

Lite avis är jag väl också kanske. Massa glada semesterfirare med sina nära och kära, kan lätt få en att känna sig lite ensam och småtrist..

Hann precis gå en tur i skogen med Zamarah, sedan kom ösregnet.

Fann några av de gula också..

Nu blir de soffläge i väntan på ett eventuelt uppehåll. Zavannah gillar inte regn.. det är årets underdrift..

Jag och hundarna gick ut I skogen när det var uppehåll mellan åskskurar och halv storm.
Solen tittade fram, och det blev en vacker men kylig kväll.
Det kan inte hjälpas, det känns som höst, sådär hög och klar, lite krispig luft.

Jag går i varierande terräng med hundarna. Genom hjulspår där stora maskiner har ödelagt marken, över fula kalhyggen som löper som stora sår igenom allt det vackra, och så på de mest vackra skogsstigar, gröna, mossiga, som i en sagobok, och grusvägar, jag älskar grusvägar..

Ser ni skogstrollet? Han ligger där i mossan och väntar.

Nu dricker jag mitt kaffe, dagen jag vaknat till är grå, och kylig.
Men i min själ är det solljus och glädje. Jag älskar mitt liv i skogen, med hundarna, och idag ska jag plocka blåbär.

Så är jag hemma igen. Var hemma klockan 14.

Det gick fint att köra, bilen körde som den skulle, men vägen från Malmö, och nästan hela vägen till E4, så var hela vänsterfilen blockerad av idioter. Husvagnar, långsamt körande bilister, lastbilar, turister och annat som definitivt inte hör hemma där.

Undrar om det är någon av dem som överhuvudtaget kan förestalla sig vad som sker när en ambulans plötsligt kommer och behöver den filen??

Jag har haft fantastiska dagar, och känner mig glad och harmonisk, men lite trött.

Kæresten och Zavannah imorse, när jag smög mig upp och satte på kaffet.

Zamarah var glad att se mig, och vi gick direkt en tur i skogen.

Nu blåser det helt galet mycket och solen skiner, men det är kallt som en höstdag i luften.

Jag skrev just ett långt inlägg om vilka fantastiska dagar vi har haft, och så var det plötsligt bara väck.suck

Jag orkar inte skriva om allt igen, men Zavannah är en fantastisk seglarhund, cool i alla väder och lägen.

Vi har skrattat, ätit god mat, druckit gott, och bara massor av kärlek.
Jag har sovit som en sten om natten.

Nu har Mickey tagit hem, och kæresten och jag ska äta på Mr Mu ikväll. Holbæks bästa sushi.

Imorgon kör jag hemåt igen, och som jag saknar min Zatmarah..

När jag kommit upp från diket är jag stressad och duktigt irriterad.
Det känns som om universum och hela världen motarbetar min Danmarksvistelse.

Jag gör klart de sista, sätter mig i bilen och kör mot Danmark.
Kort därefter börjar varningslampor lysa på instrumentpanelen, om ABS och Esp. Jag ringer både dansken och jägaren, bägge två säger att jag kan köra vidare.

När jag hamnar i kö vid bropassagen, går det plötsligt inte att köra när jag lägger i 1 och 2ans växel. Det händer inget alls, bilen rycker lite, och jag får den in till sidan.

Jag stänger av motorn, startar den, och nu kör den..
Så kör jag igenom de två tunnlarna, hamnar i kö, och samma sak händer igen, två gånger, mitt på motorvejen i rusningstrafik. Och nu blir jag rädd och vågar inte köra mer. Tänk om någon kör in I mig med full fart, när min bil stannar hela tiden. Jag lyckas korsa två filer till höger, och stannar bilen på en smal mittremsa.

Jag ringer dansken, sätter ut en varningstriangel, tar Zavannah ur bilen och sätter mig och väntar, i en brant grässlänt.

Han kommer efter en timme, gör några justeringar med nån elektronik, sen kör han den hem, med mig bakom i hans bil.
Nu står den där på hans uppfart, och sonen ska kolla på den.

Jag var helt slut, och hundesulten när vi till sist kom till båten..

Idag vaknar jag upp på en Benetau oceanis 43 fot, med lite ont I huvudet, men glad ändå.

Vi ligger för ankar i Isefjord, och Zavannah har lärt sig att kissa på fördäck.
Hon är en fantastisk hund, helt cool när vi seglar, och tassar runt på båten, nyfiket, när vi är stilla.

Vi hade en fantastisk kväll och natt. Vi seglade ut, ankrade, och grillade läckra biffar och drack en massa gott vin till, och Baileys såklart.
Jag kom till att röka några cigaretter, och det kan jag känna av idag.

Zavannah sov med Mickey hela natten. Jag tror hon är lite kär i honom ;)

Det började inte så bra igår.

Först vaknade jag om natten av att Zamarah kissade i soffan igen.
Så direkt på morgonen ringde jag veterinären och fick en tid bara en timme senare.

Zamarah var galet glad hos veterinären och ville hälsa på allt och alla i väntrummet. Ha ha.
Det visade sig att min misstanke var befogad, hon har UVI.

Så det blev hem igen och en tur till apoteket och hämta antibiotika.

På vägen hem får jag möte på grusvägen, där de är som smalast, och hon håller inte av ordentligt, så jag blir tvungen hålla av lite för mycket, och min bil hamnar i diket.
Kvinnan struntar i hur de går för mig och kör bara vidare.

Jag får ringa min son som kommer och drar upp mig.

Fortsättning följer i del två..