Så har vi tillbringat en helg tillsammans igen, och det är svårt, för att inte säga omöjligt, att inte älska honom, att hålla någon sorts distans. För jag Älskar honom, och vi har det bara så fint tillsammans nu..

Han kom fredag kväll, så när jag kom hem från jobbet, hade han gått med mina hundar i skogen, min kyl var fylld med mat, vin och öl.

Han ordnade en jordborr, som vi hämtade i Hyllinge, och sen hjälpte han mig att hägna in min baksida på huset.

Han slet som ett djur, och han bjöd på mat i Helsingborg också när vi var där.

Vi pratade om seglingen, och han sa, jag betalar för dig om du följer med, och jag tänker att jag kan ge det en chans, långsamt och försiktigt, om vi fortfarande har det bra tillsammans nästa vår/sommar.

Jag ska behålla mitt jobb, mitt liv, mina hundar. Men komma ner till honom lite då och då till att börja med, semester, tjänstledigt, i etapper, för att se hur det fungerar.
Så får jag både mitt liv jag har i Sverige, men även en del med honom.
Så ser vi vad som sker.

Så är inga dörrar stängda, men möjligheterna ligger framför mig. Och jag har tryggheten, den är viktigast för mig..

Så blev jag sjuk igår.. Började hosta, och på kvällen kom halsont, och jag somnade tidigt i soffan, med mitt huvud mot hans bröst.

När morgonen kom, hade jag ont I halsen ordentligt när jag vaknade, och kände mig yr. Det gör jag fortfarande.

Jag trotsade viruset och har röjt upp vid trappan, fraktat bort tegelstenar, betongskräp och ogräs. Det har tagit mig hela dagen, en sten i taget, och många pauser. Svetten har runnit på mig, trots ipren och alvedon.

Nu ska jag samla energi, sen nattrasta hundarna, tidigt I säng och hoppas jag klarar att jobba imorgon.