Efter en lugn kväll på jobbet, ringde jag dansken som jag alltid gör vid 2145 när jag kör hem. Det vet både han och jag.

Han svarade inte, och jag tänkte att han nog sitter med Mickey och har telefonen på ljudlös. Det sker lite då och då.

När klockan är 10 och han inte ringt tillbaka så ringer jag Mickey. Frågar om han är med Dansken och om han inte kan be honom sätta på ljudet på telefonen. De sitter ofta tillsammans om kvällarna.

Han säger att nej han är inte med honom, och att Dansken sagt för ett bra tag sedan att han var trött och skulle sova.

Och jag hatar mig själv för det, men jag går i panik, säger till Mickey, hvad? Gået i seng? Det har aldrig sket uden at vi snakket, oanset hvad.
Det må have sket noget.

Mickey säger att Nej ta de lugnt, det är inget, han är nog bara trött, har somnat på soffan, men om du vill kan jag gå över o kolla. Och de gör han så.

Tre sekunder senare ringer min Dansk. Han hade stått i duschen.
Och jag känner mig som en riktigt idiot. Jag och mitt katastroftänk.

Jag är så sjukt rädd att mista det som är så bra nu.. Jag har det mindre jobbigt när de är dåligt, för då har jag liksom inget att vara rädd för att mista.

Jag tog hundarna på en gemensam runda. Lösa i natten. De sprang som tokiga, och jag hade inte ens koppel med. Det gick fint.

Nu ska jag dricka lite vin för att komma ner i varv, och sen sova.

Godmorgen
Har redan varit ute på en morgonrunda med charkan.

Ingen sol idag, grått, regnlikt, men ganska varmt.
Har haft en natt där jag återigen vaknar vid 3-4, och så den där oron, det där fladdrandet i magen, det där odefinierbara som gör att det är svårt att somna om, om jag inte först vaknar till ordentligt, så att oron försvinner.

Ett moment 22. Ibland är jag riktigt besviken och less på min kropp och själ. Varför kan det aldrig någonsin få vara helt bra??
Jag har ingen lust att börja med sömntabletter igen..