Idag når jag kom till jobbet hade jag bara dialysbesöket. Resten av kvällen var bredvidgång i en annan grupp, som jag hade bett om, för att i vart fall känna till lite, när jag sen blir skickad på resurspass dit ibland.

Det gick fint, härliga patienter, och trevlig kollega.
Men det är lite svårt att lära mig hitta i nytt område, på för mig, helt nya vägar, i mörkret. Det är mörkret som gör det lite svårare, men jag tänker att självklart ska det gå ändå.

När jag precis skulle sätta mig i bilen och köra hem ringde min kärlek.
Så fint samtal, och hur vi båda gläder oss till att köpa ett hus tillsammans.
Han sa så många fina ord till mig, att jag blev rörd och fick tårar av glädje i ögonen.

Imorgon är det visning av huset som vi är intresserade av. Spännande. Jag och sonen kör dit, och om jag finner det intressant, så ska min Dansk och kärlek, också komma och se det någon dag, innan vi i såfall eventuelt köper det.

Nu ska jag dricka upp mitt vin och gå i säng.

Alltså, de är makalöst trötta, mina hundar idag.
De lyfte lite lätt på huvudet när jag kom ned för trappan, gav mig ett öga, svansarna viftade lite mot soffan, och sen sov de bara vidare.

Jag sitter med kaffet, vaknar långsamt efter 9 timmars ganska god sömn.

Jag ska på möte med dottern och hennes gode man klockan tio. Men det är bara 10 minuter bort med bil..

Jag har som vanligt värk i ryggen när jag vaknar, det har jag nu levt med sen jag var 14 år gammal och skadade ryggen. Men sista månaderna har jag även fått värk i min högra axel och armbåge..
Det är något skit med att kroppen åldras men inte själen. Det hänger bara inte samman. Känna sig fortfarande som 20 i huvudet med samma energi, livsglæde, men kroppen skriker åt dig att du är en idiot..