Så blev de så glada, så glada, att jag var tillbaka igen.
Anhöriga och patienter välkomnade mig varmt, med kramar och stora leenden, där de berättade hur efterlangtad jag var..

Och så blev jag tvungen att göra dem besvikna meddetsamma, när jag berättade att jag slutar om 14 dagar.
Det kändes i hjärtat.

Men när jag körde hem i mörker och kyla, på isiga slingrande vägar, kände jag ändå att jag tagit det riktiga beslutet.

Jag saknar min älskade, lite extra just idag, en längtan att få vara nära..
Så pratade vi i telefonen, och han hade precis samma känsla idag.. Två själar, en (tanke), känsla..

-8 grader ute nu igen. Jag är lite trött, Zamarah också.
Och på övervåningen väntar Zavannah på mig..

Så nu säger jag Godnatt

Godmorgen igen.
Minus 11 grader, och jag är vaken tidigt, sitter med kaffet och blickar ut genom fönstret på det kyliga landskapet.

Zamarah har precis gått ut, och Zavannah gör mig sällskap.

Idag ska jag jobba. Det är ganska precis en månad sedan sist.
Motiverad? Nej
Har varit så sjuk i en vecka nu, och precis börjat återhamta mig från det, och så har jag bara 2 veckor kvar nu..

Det är vackra dagar, men kalla. Tur jag både har oljeeldning nu när veden är typ slut, samt en luftvärmepump.
Oljan är inget jag skulle komma på att köpa själv, dyrt och dåligt, men den är kvar sedan förra ägaren.

Jag är så nöjd med mitt kök nu efter att jag har målat det vitt.

Nu är jag igång med att måla hallen och upp vid trappan. Den fula tapeten från 80-talet kräver inte mindre än 3 lager färg för att täckas..

Den gamla spegeln med 70talsbelysning behåller jag. Den är riktigt fin..

Ljuset är magiskt och vackert, med ett stråk av vår, trots kylan.
Jag hör fåglarna kvittra genom fönstret, och jag är på en plats i livet där jag har fallit till ro, är lycklig.

Isande kallt, men ändå, en föraning om vår. Sol och blå himmel.

Två timmar i skogen totalt, med hundarna idag. Det är ungefär hälften av vad jag normalt sett går, men nu är jag ju sjuk, så det får duga.

Det är fortfarande ljust ute.
Jag körde bil med Zamarah idag, och återigen gick det superfint. Det har gjort henne gott att vara med jägaren i 3 veckor när jag var i Thailand.
Hon har också blivit mer modig. Snart är hon ju ett år, i mars..

Nu blir det soffan för mig, återhamtning och vila.

Jamen så hann jag inte ens hem knappt, innan det var dags att bli sjuk igen.

Halsont, hosta och förmodligen feber igen.
Jag skulle ha jobbat idag, men fick ringa och sjuka mig. Känns ju sådär...

Bilder från gårdagens hundpromenader. Jag hade verkligen hoppats på att det skulle hjälpa lite, men nej, vaknade i sämre skick än igår

Kom ju hem från Thailand full av energi att gå igång med alla projekt i huset, och att jobba sista 16 dagarna innan jag byter jobb. Nu är den energin ett minimum.

Hundarna är glada, jag är med dem hela tiden.
Zamarah är så stor och stark nu, och igår drog hon omkull mig i skogen, och när jag låg där på marken, fräste surt åt henne, stannade hon upp, vände sig om och tittade på mig med undrande och helt oskyldig blick, som för att säga Varför ligger du där och skriker?

Idag blir en lugn dag, mest på soffan tänker jag.

Så är jag hemma igen. Ankom redan igår morse 0630 till København med flyget från Thailand. En 12 timmars flygtur.

Otroligt nog lyckades jag sova de mesta av tiden, trots att vi fick en skrikande baby vid sidan, och att mitt ena öra gjorde ont efter förkylningen.

Men jag hade tagit med tryckutjämnande öronproppar, och det fungerade, rekommenderas varmt! Och så på det, hörlurar med musik, så slapp jag lyssna på allt annat runt omkring mig.

Sen sover man ju inte fantastiskt direkt på ett flyg. Man vaknar många gånger av obehag och måste ändra läge, men jag är ändå imponerad att jag överhuvudtaget kunde sova.

På bilden förbereder jag mig inför flygningen;) ha ha

Så jag vaknade när det endast var 3 timmar kvar, och vi blev serverade frukost.
Resan hem gick lättare än dit faktiskt.

Vi kom till huset i Danmark, packade lite saker, drack en kopp kaffe, och så körde jag hem till skogen, med Zavannah i bilen, och mötte Zamarah igen efter 3 veckor.

Zavannah följer mig som en skugga. Hon har haft det superbra med kärlekens dotter i 3 veckor. Har återhämtat sig fint efter operationen.

Jag gick i skogen med hundarna när jag kom hem. Det var isande kallt och jag kunde märka hur mina händer med en gång blev torra och mina ögon röda och rinnande av kylan.

Klockan halv sju rammade jetlag mig och hur mycket jag än kämpade emot så somnade jag på soffan, med endast ett kortare avbrott när kärleken ringde vid 7, och sedan när vi sa Godnatt vid halv tio.

Jag tog in Zamarah och tog Zavannah med upp. Sov sedan till 3 om natten, då jag normalt sett vaknat vid 9 i Thailand. Låg kvar i sängen, somnade om, sov till 7.

Nu är jag inne på min andra kopp kaffe. Hoppas jag kan justera dygnet lite mer ikväll, och tur att jag jobbar först den 12.

Ska skriva om Thailand i nästa inlägg. Vi har upplevt så mycket fantastiskt.

Jag sitter ensam och ser soluppgången. Dricker mitt kaffe och tänker på Signe.

Min fina lilla kisse. Hon fick ett väldigt kort liv.
Det gör så ont i mitt hjärta att tänka på hur många timmar hon kan ha legat där innan sonen fann henne.

Det är varmt, redan klockan 0700 är det 22 grader, och jag bara älskar det Thailandska klimatet.

Just nu har jag behov av ensamhet, lite tid för mig själv, det är därför jag går upp tidigt och dricker mitt kaffe i soluppgången.

Signe gick över regnbågsbron idag.
Jag är så ledsen..

Någon har mest troligt kört på henne.
Sonen fann henne vid soptunnan vid vägen, förlamad i hela bakdelen, kall och medtagen.

Det här är sista bilden på henne.
Jag är megaledsen här i Thailand. Tårarna vill aldrig sluta rinna.