Gårdagen avslutades med en hundpromenad, och så lek med Zavannah med kongen och sök på tomten. Ännu en natt med stjärnklart och isande kallt.
Vackert, men nu kan det väl ändå vara slut med de där minusgraderna snart, känner jag.
Först klockan ett var vi i säng.

Bönerna är deprimerade varje morgon av kylan, sedan reser de sig upp under dagen igen, men jag vet inte hur många gånger till de kan klara det..

Som vanligt tar jag dagens andra kopp kaffe och går ut i växthuset.

De lever fortfarande..
Mannens experiment med att sätta ut dem tidigt.

Men vi har huset fullt också med dem, som ska ut när frosten är över.

Jag har fortfarande ont i halsen. Förb... jävla skit.. Varför är det alltid så? Jag hinner knappt komma igång med träning så åker jag på något virus.. Alltid.. :((

Hoppas det går över till fredag, annars kan kärleken inte komma, för han har lika lite lust som jag till att ännu en gång inom bara 2 månader åka på ännu en skitförkylning.. Tredje gången..

Jag vaknar långsamt till sol och fågelkvitter, in genom det öppna fönstret.
På golvet sover Zamarah, klockan är kvart över åtta, och jag har sovit ganska precist åtta timmar.

Jobbet gick bra igår, hade skogenrundan så de blev en del körning, de passar mig fint.

När jag kom hem tog jag ut Zamarah i skogen på en sen runda, under en gnistrande stjärnhimmel, och en orangefärgad månskära som steg upp mellan stammarna.

Jag började få ont i halsen igår, sjukt jävla irriterande.. Jag har ju inte varit annat än sjuk de sista månaderna..
Så jag bestämde mig för att inte gå till gymmet idag.

Skogen ryker...

Istället har jag gått två långa turer med hundarna.

Jag är helt fascinerad av mig själv, faktiskt. Jag är inte direkt känd för att ha ett bra lokalsinne, men i skogen, där har jag en inre kompass, eller är det en GPS? Som gör att jag kan gå hur som helst, utan att följa någon väg eller upptrampad stig. In genom buskager, genom märklig svårtrampad terräng, finna mina helt egna vägar, utan andra människor eller möten, och utan problem komma dit jag tänkt mig, och så finna samma väg tillbaka igen, dag efter dag.

Jag finner ständigt nya "vägar" och det är bara så fantastiskt.

Solen lyser från klarblå himmel, tomatplantorna i växthuset har överlevt ännu en kall natt, men bönorna utanför ser lite slokörade ut. Får se om de tar sig igenom dessa pisskalla nätter..