Idag vinkade jag av sonen. Det blev oerhört tomt just nu.
Regnet faller mot rutorna, likt tårar.

Zamarah var in och vände, fick lite kärlek, och nu är hon ute i regnet igen.

Bilder från Igår kväll. Jag, sonen och Zavannah vid sjön.

Varmt och magiskt vackert, och helt stilla.

Igår kunde jag märka att jag var väldigt trött, och hade stort behov för tystnad och återhamtning.
Samtidigt var det något jippo här i närheten med motorcykler, veteranbiler, maskiner och allt möjligt. Det var kort sagt ett jävla liv här på vägen utanför mitt hus hela dagen, och jag fick det jobbigt med mig själv.

Jag försökte göra det bästa av det ändå och gick igång med att skrapa huset klart så jag kan måla det snart
Men varje gång en motorcykel dånade förbi, gasade så det small högt, så var det som om något skar i min hjärna, och jag blev helt utmattad psykiskt.

Beklagade mig till min bästa vän och till kärleken, men det är svårt att förstå hur jag har det om man inte själv varit med om både skallskada och bränt ut sig själv alltför många gånger, så att en konstant / permanent hjärntrötthet uppstått.
Så efter att jag beklagat mig kände jag mig bara ännu eländigare, nu tyckte de båda två att jag är jobbig, gnällig och överdriver allt.

Som om inte det räckte, så blev promenaden med Zamarah bara en katastrof och jag vände och gick hem igen.
Jag kan märka en frustration hos henne den sista tiden, hon drar mycket igen i kopplet, och ska jaga allt bara hon känner lukten av det, och när hon inte kommer loss har hon börjat vända sig om, bita i kopplet, och igår riktade hon det mot mig också, inte bita, än, för det är hon för snäll för i nuläget, men hon hoppade på mig och visade tydligt sin frustration, och jag blev stressad, för börjar hon bita, då kan jag inte hantera henne..

Nu sover hon på golvet, inne igen. Det regnar och hon ville komma in. Så jag ger henne all min kärlek och tid så länge, så får jag tänka igenom det där med promenaderna.

Fem år gammal bild på mina barn. Tiden går.

Strax kommer kärleken, och jag ska jobba kväll.