Festen igår började med champagne och hotellfrukost.
Följt av sol, poolen och bad i havet fram till klockan 19 då det var dags för middag på hotellet.

Jag tog på mig en klänning som väckte beundran och uppskattande kommentarer, och jag kände mig riktigt fin.

Jag har ju svårt med det sociala, även om det går väsentligt mycket bättre nu än för bara något år sedan, och i större sällskap med många människor som känner varandra sen innan, och pratar o skojar med varandra, utan att direkt lägga märke till mig där jag sitter tyst, där får jag det svårt att bryta in i ett samtal, ta plats och dessutom prata danska, för sååå duktig är jag inte, även om jag pratar, absolut, men det har jag bara gjort i ungefär 2 år, och helt självlärd, och självfortroendet är väl inte alltid på topp.

Och helt ärligt, så vet jag inte vad jag ska säga när de alla pratar mer eller mindre i munnen på varandra, skojar om något som de har upplevt, eller pratar om något helt vanligt. Vad ska jag liksom komma med.
" Jaha, hur många barn har du? Är det kul att vara här? Etc
Jag har inte den förmågan riktigt, tyvärr. Ibland tror jag att jag har någon form av lättare autism.

Jag kan absolut prata, när vi sitter bara några personer, och om det är något jag kan ha en åsikt om, då öppnar jag munnen och är engageret.

Men igår blev det prat under middagen, för jag satt bredvid de jag känner, och det var okej.

Sen skulle vi gå på karaokebar för de var några som ville sjunga, och det tyckte jag var en bra ide, inte så mycket snack hela tiden.

Men så kom någon på ideen att vi skulle upp på någons hotellrum för en drink först, och jag hamnade i min vanliga position av utanförskap

Satt I en soffa med mannen bredvid, alla pratade och skrattade med varandra, mycket om sånt som de varit med om, före min tid, men jag satt tyst, kunde inte finna på något att säga.
Ju längre tiden gick ,desto mer nedstamd kände jag mig, och till sist sa jag att nu går jag till vårt rum ett tag.

Mannen följde med, frågade hur det var och jag sa som jag kände.

Jag börjar mer och mer inse, att jag är usel på det sociala, att jag aldrig någonsin kommer få det till att fungera särskilt bra, att det alltid haltar, och att jag nog passar bäst i skogen, som den ensamvarg och skogshäxa jag är.
Att det nog aldrig kommer bli bättre än så här, att jag bara känner mig misslyckad, att det inte gör något gott med min själ, och att jag blir så ledsen, helt ned till barndomens tragiske utanförskap, mobning och känslan av att aldrig vara en del av något, alltid stå vid sidan av.

Att jag borde bespara mig själv denna känsla framöver.
Mannen trodde först jag var sur på honom, men det var jag inte.
Bara olycklig.

Sen gick vi på karaokebar, och det blev inte så mycket pratande, så resten av natten var fin, och mannen extremt söt och uppmarksam mot mig.