Jag vaknar långsamt, till fågelkvitter och gråväder, ur en behaglig sömn.

Zamarah ligger på golvet och sover, hennes svans dunkar lite lätt mot golvet när hon märker att jag är vaken.

Zamarah har en egen säng, en madrass på golvet, där hon samlar på saker..

Sista nätterna har hon hoppat upp i sängen hos mig, satt sina stora tassar i ansiktet på mig, två gånger i vänstra ögat, så nu är det rött och irriterat.
Jag fräste surt åt henne att lägga sig ned, och sedan föll vi i sömn tillsammans, lyssnandes på en ljudbok på danska, min hand på hennes bröstkorg, klappande henne till sömns.

Starkt Zoegas, en proteindrink, 12 grader ute. Zavannah gör mig sällskap i soffan.

Zamarah går direkt in i köket, väntar tålmodigt vid ena lådan, väl vetandes att den innehåller ben.

Sen vill hon ut, redo att skälla in dagen i sin stora hundgård.

Jag tar träningskladerna på, sätter mig i bilen och kör de 6 km till gymmet.

Träningen är skön idag, störs bara lite av en kvinna som sätter sig på en maskin helt nära mig, och pratar, ja skriker högt i sin mobiltelefon. Jag byter till en annan del av gymmet när hon aldrig tycks avsluta det högljudda samtalet. Tänker att kommer hon och sätter sig bredvid mig igen, kommer jag säga till henne, men det gör hon inte.

Min vän jägaren kommer förbi, jag ska prova en munkorg på Zamarah, som han har.
Hon blir så glad att det är nästintill omöjligt att pröva den, hon far runt som en tornado, vild av glädje. Men jag tror den blir bra.

Går i skogen med Zavannah. Idag är det varmt och hon badar i den lilla sjön.

Sen är det Zamarahs tur.
Och nu sitter jag med en kopp kaffe på trappan. Snart är det jobb..

Godmorgen!
Så vaknar jag till ännu en regnig dag igen.
Igår var ett ovanligt undantag, med sol och hyfsat varmt.
Jag har sovit fantastiskt gott, och fått chansen att vakna upp till en ny dag.

Igår klipote jag gräs, vattnade i växthuset, gick två långa promenader med hundarna, städade huset, och när jag sen satte mig på trappan med ett glas fanta zero i min hand, för att vila lite, så stod det plötsligt en bil på vägen utanför huset.

Någon vinkade, och ropade mitt namn.
Jag reste mig och gick dit.
Så såg jag, det var en anhörig till en av mina tidigare patienter i Laholm.
Det var hans fru, som jag fick så fin och nära kontakt med, som alltid kom med kaffe och nybakta bullar på en bricka, och så samtalade vi, om allt mellan himmel och jord.

Jag har tänkt på henne så många gånger, och jag blev så glad att se henne igen, och att hon såg ut att ha det bra ändå, trots sin förlust.

Jag möter så många människor i mitt yrke, och en del av dem, de kommer nära och jag bär alltid med mig en del av dem, i min själ.