Jag sov på soffan som så ofta nuförtiden. Någon gång under natten vaknade jag av att en hund försiktigt tassade upp och lade sig tillrätta på mitt bröst, suckade förnöjsamt, buffade lite med nosen mot mitt ansikte och somnade sen så med sin nos i mitt ansikte.

Lugna andetag, den varma andedräkten, närheten till en annan själ, och det helande spred sig ut i kroppen, med hela dess läkande kraft.

Jag var helt övertygad om att det var Zoe, i mitt sömndruckna tillstånd, även om hon aldrig gjort så förut då hon är en väldigt självständig liten tjej, så när hunden sen efter ett tag reste sig för att gå ner på golvet och lägga sig, och jag strök med handen över ryggen, kände den lite mer sträva pälsen, och insåg att det var Zaray, kunde min förvåning inte varit större.

Vilken tillit, vilken kärleksförklaring, och jag kände än en gång närvaron av Becky.