Stella kom in idag, plötsligt låg hon bara där i en fåtölj i tvättstugan och Noah blev överväldigad av glädje. Såpass överväldigad att han hoppade upp i samma fåtölj som katten, sedan tvättade han henne från svans till nos, och hon såg inte ut att misstycka, men när han sedan därefter försökte sätta på katten, hm nåja, i vart fall jucka på henne, så gick jag in och satte stopp för det hela och ytterligare dumheter.

Neah tar tag i katten med munnen, biter henne kärleksfullt över ryggen som hon gör på Noah, och Noah har som sagt sina egna idéer om vad han vill göra med Stella. Inte helt lätt att vara katt i det här huset. Ha ha

Två hundpromenader senare. Två riktigt bra promenader, där Noah höll sig nära mig, sådär drömlydig som man bara kan önska sig ibland, vissa dagar, då han kan vara raka motsatsen, som den drygt 7 månaders slyngelhund han är :) Sagt med kärlek.

Börjat lyfta på benet har han också gjort, såg det tydligt idag. Nej inte sonen på bilden alltså, utan hunden, ha ha.

Neah var exemplarisk som alltid, dessutom hittade vi gula kantareller, bara sådär, och jag tänkte att det är med svamp som med kärleken, den dyker upp rakt framför dig när du inte letar.

Och idag letade jag som sagt inte efter svamp, inte efter kärleken heller, nej jag har aldrig letat efter kärlek i tvåsamhet, den har bara drabbat mig de gånger det har skett, och har inte för avsikt att börja nu heller. Jag dricker ett glas vitt i solen, trygg i förvissningen att det som är menat att ske, också kommer ske, oavsett vilka vägar i livet vi tar. Jag har sett människor jaga desperat efter kärleken, krampaktigt hålla fast den, tills den smulats sönder mellan deras fingrar av den ovarsamma behandlingen.

Jag har sett människor kasta sig huvudstupa och med tvivelaktiga känslor, rakt in i förhållanden, när de stått inför den stora rädslan att vara ensamma, och kanske tvingas möta sig själva, i tystnaden en mörk novembernatt när det enda sällskap du har är din egen spegelbild som reflekteras i fönstret ut mot det kompakta mörkret.

Jag har gjort det, mött mig själv i ensamheten och ödsligheten, sett min spegelbild reflekteras i fönsterglaset en kulen vinternatt, natt efter natt efter natt tills ingenting annat återstår, tvingats möta mig själv och mina demoner. Och jag har också kommit ut på andra sidan, starkare än någonsin.

I september flyttar dem hem till mig..

Saga är en main coonblandning.
Sam är ju som sagt Stellas unge.

Behöver jag säga att jag längtar?
Nästa vecka ska vi hälsa på dem.

Kaffe, en dusch, lite frukost och jag är snart på väg till Ängelholm.

Äldsta sonen kom igår, och vi satt ute sent och grillade, pratade och hade väldigt trevligt, min andra son och sambo var också med, och min dotter.

Gamla dörrar in till tvättstugan i mitt hus. Jag tycker de är helt underbara.
Livet är fortsatt härligt och det bästa har inte hänt ännu.