Jag läste min gamla blogg inatt, och slogs som alltid, av känslan att jag skriver som bäst när jag mår som sämst.
Genom orden kom jag så nära Grånos, jag var där, i all min sorg och smärta. Kontrasten mot nu kunde inte vara större.
Varför faller allting så platt när det är bra?

Jag drömde, röriga drömmar, vaknade med vemodet i kroppen, en fot kvar i det förflutna.

Knastrande grusvägar, Neah och sol, sonen vid min sida.
Möten med människor och hundar, flyktiga samtal i samförstånd  En känsla av att beträda för mig okänd mark, och jag kan aldrig mer gå tillbaka till det som var igen.