Sam kom hem på lite lunch.

Neah sitter och spanar, inväntar det ögonblick jag inte ser henne så hon kan skälla på och jaga katten.

Mitt ök till bil är hjälpligt uppstädad.

Och dessa tre väntade på mig när jag kom hem från en tur till djuraffären med Zoe.
Zoe fick ben, massor av kärlek från de vi mötte, och en piggelin. Hon skällde på lite lastbilar, en tankstation och en hund som skällde på avstånd.

Noah är snäll med Sam och Zaray likaså. Zoe är rätt ointresserad av katterna, det är mest deras mat som hägrar.

Zaray fick fullskalig panik idag när jag försökte få med henne i bilen, och jag inser att detta är inget som tycks gå över med tiden, utan detta är ett problem som jag liksom med Becky måste jobba på.

Zaray min älskade skugga, min livvakt och stora kärlek.

Hon är aldrig längre bort från mig än tätt intill, framför, bakom, vid min sida eller under den stol jag för tillfället sitter på.

Igår somnade jag på gräsmattan en stund i solen, och när jag vaknade till, låg hon såklart där. (nyvaken, kisandes och allmänt förvirrad när jag försökte ta en bild på hur gulligt hon låg där bredvid mig:)

Och igår när jag drabbades av akut magsmärta när vi var ute och gick, men fick avbryta och gå hem, sen dess har hon inte släppt mig ur sikte en sekund, hon har troget vilat med huvudet över mina ben i soffan, och på natten när jag satt på toan, satt hon också där, precis utanför och med den stora nosen in genom dörrsprringan, och de vackra ögonen stadigt fästa på mig.

Sitter jag i fåtöljen ute och läser en bok. Var är Zaray?

Hon är någonting alldeles speciellt, mer än så, hon går inte att beskriva med ord, hon är överjordisk, en väldigt speciell själ.

Idag känner jag mig som om jag blivit överkörd av ett tåg, och fan trot om det inte backade tillbaka också igen..
Men lite zoegas ska väl få fart på mig igen, men förhoppningsvis inte magen...