Varför ska kärlek vara så svårt? Varför känns det som att den(och de jag tidigare har inlett en relation med), alltid överöser mig med oceaner av kärlek i början, för att sen på mindre än 4 månader successivt få mig att känna mig mindre och mindre älskad, som om vi hade varit tillsammans i evigheters evigheter, men inte på ett positivt sätt.

Varför blir det plötsligt långt mellan orden och samtalen, fyllda av kärlek? Varför dröjer svaren oskaligt länge på det jag skriver ibland, och det där behovet av att ofta röra vid mig, vara nära när vi möts, tycks urholkas mer och mer.

Varför tycks det bli grå vardag sammen med mig, så fort för dem jag möter?

För mig är det precis tvärtom. Ju längre tiden går, ju mer jag lär känna, desto mer innerlig blir min kärlek, och behovet av närhet och bekræftelse, det förändras inte över tid, det är konstant när jag älskar någon, och jag älskar honom, han är kärleken i mitt liv.

Jag älskar dig, säger han till mig, lite när och då.Men varför känns det så ofta som om det är något som fattas då?

Tänker på Poul Krebs ' Nogen som os '
"Ligyldigt hvad jeg siger, er det kun ord der kommer ud ur min mund "

Jag tänker, har han börjat tröttna på relationen? På mig? Men får inte ihop det ändå, med att fortfarande vilja ses, vilja att jag följer med på tillstællningar i hans vänners sällskap, julmiddag med jobbet och sådant. Han är definitivt inte typen som räds ensamheten, så då vore det betydligt enklare att bara säga tack o hej, nu vill jag inte mer.

Men känslan, den hänger kvar inom mig, när ord, handling och känslor inte går ihop. Eller så är det väl bara jag som inte går ihop. Vem vet?

#förbannadekarlek #kärleken #poulkrebs #nogensomos #älskad #oceaneravkärlek
#osäkerheten