Jobbade med en av de bästa kollegorna ikväll. Vi låter alltid I mån av möjlighet någon av oss gå hem tidigare. Sånt betyder mycket i vårt yrke som har så pissiga villkor att arbeta under.

Den smala landsvægen hem.

Sedan grusvägen, dimman som hängde tung över den.

Det är becksvart när jag kommer hem. Jag ser inte ens handen framför mig när jag trevar efter handtaget till öppningen i porten som leder in till gården.

Ovtjarkan säger inte ett ljud, och jag hoppas hon är kvar där inne.
Och jodå, hon hälsar mig glatt när jag kommer, sedan går vi in tillsammans och jag tänder upp kaminerna i sonens hus, nappar åt mig en ölburk i min kyl på vägen, en påse chips, och så delar jag dem med Zoe, i sprakandet från elden som tar sig i kaminerna.

Minns när jag först kom hit, bodde helt ensam I ett halvår under årets mörkaste period, traffade inte en människa, ensam och deprimerad. Mycket har förändrats sen dess.

Nu har jag och göra igen. Min son har åkt till Stockholm och är tillbaka om 5 veckor, så nu vilar allt ansvar för hundarna och dottern på mig.

Även ved och eldning ligger nu på mig också. Det gör inget, men det kommer bli svårt att åka till Danmark under den här tiden.

Idag är jag på jobb mellan 12-21.
Sov faktiskt 11 timmar inatt, och känner mig utvilad för första gången på länge