Känslan när man släpper ut hönsen på morgonen och det ligger sju ägg i ett av redena. :)

Ja eftersom de precis börjat värpa så är jag lite lyrisk. Ha ha.

Ett spår av kol. Hmm, undrar vem som kan ha gjort det, och undrar varför det aldrig finns någon grillkol när man behöver det.

Sol idag, och morgonkaffet ute i sällskap med äldsta sonen som kör vidare idag norrut mot Stockholm.

Sitter ute i natten, jag och äldsta sonen.
Kvällen är ljum fastän termometern inte visar alltför många grader.

Kex, ost och en vilsam samvaro i natten och tystnaden.
Vemodet. Plötsligt knackar det på axeln och stråk av sorg virvlar upp inom mig.
Minnen kommer upp till ytan, tiden som flytt, vart tog allting vägen.?

En promenad genom mörkret, Grånos och jag, där och då. Nu i en annan tid. Linjen däremellan är tunn, nästan osynlig.

Idag lade hönsen första ägget.

Jag slängde ihop en omelett, ja inte på det enda ägget såklart, men på ägg från andra frigående lyckliga höns i hemmamiljö, tills mina egna kommer igång på allvar.
I omeletten hade jag bla egenodlad potatis och på baksidan kommer det mängder av tomater nu på plantorna. Sockerärtor går fortfarande att hämta i växthuset också.

Jag plockade blåbär och vildhallon i skogen på förmiddagen. Känns fint att ha i frysen och kunna ta av vintriga dagar framöver.
Mitt mål i slutänden är att klara mig själv så mycket som det är möjligt på det gården ger.

Nu längtar jag efter hösten, ja faktiskt, och svampplockning dagar med hög och klar luft när en blek höstsol lyser upp skogen allt kortare om dagarna. Med svampsmörgås om kvällarna, uppkrupen i soffan med tända ljus och en sprakande eld i kaminen. Jag älskar helt enkelt hösten, den är min absoluta favoritårstid.

Somnade vid elva igår, fullkomligt utmattad och för första gången på mycket länge före tolv ett på natten.
Vaknade vid åtta, tröttheten fortfarande ganska påtaglig.

Ett kallt regn faller utanför mitt fönster, hårda vindar ruskar om träden och en känsla av höst infinner sig.
16 grader inne, 14 ute och jag sätter på värmen och fyller på muggen med ännu mera kaffe.

Ska nog dra på mig regnkläderna idag och gå ut i skogen, plocka lite mer blåbär..

En gång i tiden var jag vegetarian, snudd på vegan. Det varade i 8 år.
Idag äter jag gärna vegetariskt, men också kött, och då helst kött från djurhållning som är bra. Våra tuppar har haft ett superbra liv från kyckling till nu. Tyvärr har jag 6 stycken, och endast en eller två kan jag behålla. Så då slaktar vi på gården, tuppen hinner inte ens fatta vad som händer innan det är över. och sen tar vi tillvara köttet.

Idag slaktade jag och Sonen en av dem, och det märkliga är att det inte kändes det minsta konstigt, det var som om det var den naturligaste sak i världen fast det är första gången jag är med och gör något sådant själv. Nog om det. Min ambition är att vara självförsörjande på gården och då ingår tyvärr även dessa moment ibland.

Efter det har vi spelat minigolf, ätit thaibuffe och gått 6 km med Noah. Nu väntar Neahs runda.

Jag läste min gamla blogg inatt, och slogs som alltid, av känslan att jag skriver som bäst när jag mår som sämst.
Genom orden kom jag så nära Grånos, jag var där, i all min sorg och smärta. Kontrasten mot nu kunde inte vara större.
Varför faller allting så platt när det är bra?

Jag drömde, röriga drömmar, vaknade med vemodet i kroppen, en fot kvar i det förflutna.

Knastrande grusvägar, Neah och sol, sonen vid min sida.
Möten med människor och hundar, flyktiga samtal i samförstånd  En känsla av att beträda för mig okänd mark, och jag kan aldrig mer gå tillbaka till det som var igen. 

Stella kom in idag, plötsligt låg hon bara där i en fåtölj i tvättstugan och Noah blev överväldigad av glädje. Såpass överväldigad att han hoppade upp i samma fåtölj som katten, sedan tvättade han henne från svans till nos, och hon såg inte ut att misstycka, men när han sedan därefter försökte sätta på katten, hm nåja, i vart fall jucka på henne, så gick jag in och satte stopp för det hela och ytterligare dumheter.

Neah tar tag i katten med munnen, biter henne kärleksfullt över ryggen som hon gör på Noah, och Noah har som sagt sina egna idéer om vad han vill göra med Stella. Inte helt lätt att vara katt i det här huset. Ha ha

Två hundpromenader senare. Två riktigt bra promenader, där Noah höll sig nära mig, sådär drömlydig som man bara kan önska sig ibland, vissa dagar, då han kan vara raka motsatsen, som den drygt 7 månaders slyngelhund han är :) Sagt med kärlek.

Börjat lyfta på benet har han också gjort, såg det tydligt idag. Nej inte sonen på bilden alltså, utan hunden, ha ha.

Neah var exemplarisk som alltid, dessutom hittade vi gula kantareller, bara sådär, och jag tänkte att det är med svamp som med kärleken, den dyker upp rakt framför dig när du inte letar.

Och idag letade jag som sagt inte efter svamp, inte efter kärleken heller, nej jag har aldrig letat efter kärlek i tvåsamhet, den har bara drabbat mig de gånger det har skett, och har inte för avsikt att börja nu heller. Jag dricker ett glas vitt i solen, trygg i förvissningen att det som är menat att ske, också kommer ske, oavsett vilka vägar i livet vi tar. Jag har sett människor jaga desperat efter kärleken, krampaktigt hålla fast den, tills den smulats sönder mellan deras fingrar av den ovarsamma behandlingen.

Jag har sett människor kasta sig huvudstupa och med tvivelaktiga känslor, rakt in i förhållanden, när de stått inför den stora rädslan att vara ensamma, och kanske tvingas möta sig själva, i tystnaden en mörk novembernatt när det enda sällskap du har är din egen spegelbild som reflekteras i fönstret ut mot det kompakta mörkret.

Jag har gjort det, mött mig själv i ensamheten och ödsligheten, sett min spegelbild reflekteras i fönsterglaset en kulen vinternatt, natt efter natt efter natt tills ingenting annat återstår, tvingats möta mig själv och mina demoner. Och jag har också kommit ut på andra sidan, starkare än någonsin.