Igår på jobbet kom plötsligt Monika. Hon skulle inte jobba, bara ha ett möte med någon.

Hon sa hej, lite kort, och så inget mer. Efter 5 minuter tittar hon på mig, säger att kul du är tillbaka. Jag säger Tack, det är fint att vara här igen, och jag har några saker som är dina, ska du jobba något framöver, jag kan ta med dem hit.

Hon säger nej, men hon är hemma hela dagen imorgon (läs idag) och om jag har lust kan jag väl komma förbi?

Sen kör hon.
Efter ett tag får jag flera sms där hon inviterer mig och skriver att hon ser fram emot att jag kommer, att hon inte kunde prata på jobbet.

Idag åkte jag hem till henne, med en korg fint inpackad i cellofan, och full med diverse ting som vin, exklusiv chokolade, godis, kaffe, öl, små delikatesser på glasburkar, mm

Jsg ville bara visa min uppskattning för all den hjälp jag fått av henne med Zavannah, när mitt liv var i kris. Jag sa också att jag gärna passar hennes hund om hon behöver. Det är bara säga till. Och så gav jag tillbaka det jag fått låna av henne till Zavannah.

Och detta gjorde jag inte med något hopp om vanskap igen. Detta har jag tänkt göra länge ändå. Bara för att vara en god människa och visa min tacksamhet.

Hon frågade om jag ville äta lunch med henne, och vi åt och pratade lite om allt möjligt.

När jag körde lite senare, var det med en okej känsla I kroppen. Men jag tror inte vi blir de goda vänner igen, som jag först troede vi var. Men nu är det i vart fall lättare att mötas och att jobba ihop ibland.

Jag är så trött på att människor ska döma mig hela tiden på min arbetsplats.

Det började med att de tre støttende fantastiska väninnorna, vände mig ryggen , utesløt mig ur gemenskapen, och inte var särskilt støttende, "lige så snart som de fandt ud af at jeg var sammen med min kæreste igen".

Igår fick jag en fråga från en annan kollega, var jag bodde nu, och då jag sa att jag bor med min kæreste igen, fick hon ett uttryck i sitt ansikte, som sa allt om vad hon tyckte om det, och att jag var en idiot. Så hade hon plötsligt inte så stor lust att prata med mig längre.

Och jag har verkligen prövat att förklara, men det ger ju ingen mening, för människor lyssnar inte på vad jag säger, och de vill inte ens pröva och förstå, de har redan sin uppfattning klar. Och att sträcka ut en hand, och förlåta, det verkar inte existera i deras föreställningsvärld..

Och sådär är det mest hela tiden.
Det är ett fåtal kollegor som faktiskt verkar förstå, och ett fåtal som jag inte har en aning om riktigt vad de tänker, men de uppför sig precis som vanligt mot mig, och det är fint nog.

Jag är bara trött av det, att jag ska vara den man pratar om, en som alla ska ha en åsikt om.

Idag har Zavannah funnit en ny vän här i området där vi bor. Kanske har jag det också, det får tiden utvisa..

Zavannah och jag tog på en tur till den lilla skogen.
Jag glömde telefonen hemma, och det var faktisk en befrielse.

Solen lyste, fåglarna kvittrade och det doftade vår i luften.

Nu är Zavannah trött och jag äter havregrød med mitt hemlagade äpplemos till, av høstens skörd från trädgården.

Jag slängde också ihop en plåt med fröknæcke. Det var populært här I huset när jag bakade det för någon dag sedan.

Jag har köpt en bakmatta, helt fantastisk. Kan användas igen och igen, behöver inget engångspapper, eller smörja någon plåt.

Idag ska vi nog gå till en granne här på gatan, jag och Zavannah, så hundarna får leka lite innan jag ska jobba.

Fuck, jag som alltid har varit slank, smal, vältranad och med en kropp som en 25-åring större delen av livet, även om det var länge sen jag passerade den åldern, kan nu bara konstatera att åldern hunnit ifatt, också min kropp.

Och jag hatar det. Varför ska man också bli ful när man blir gammal? Är det inte illa nog att man åldras, får ont på märkliga ställen som man inte haft tidigare, blir ramt av den stora tröttheten man inte trodde fanns? Får dålig syn, rynkigt ansikte och blir diskriminerad lite sådär allmänt bara för sin ålder?

Nej så fan heller. Idag kör jag igång med træningen igen.
Gammal kan jag inte göra något åt att jag blir, men fet och ful, det ska bannemig bekæmpes.

Så jag har kört crosstrainer idag, gått två turer med Zavannah, funnit några nya magøvningar, och nu ska jag jobba.

Godmorgen till regn, och ännu en grå och blöt dag.
Jag dricker kaffe, Zavannah ser någonting utanför, prövar att morra och skälla lite.

Jag blir lika överrasskad varje gång det sker, för det är sällsynt, och jag trodde knappt hon kunde skälla.

Jag ska jobba idag. Redan klockan 13, men i gengald kör jag också hem 21 istället för 23.

Vaknade till ett landskap utan snö. Fantastiskt.
Ingen sol, ett lätt duggregn och blåst. Våren känns långt borta idag.

Tycker denna memes är passande, och lite kul också, om man ser det ironiska i det.

Jag har alltid, genom hela livet, stått ensam så många gånger..
Heldigvis(ett passande danskt ord) så trivs jag bra i mitt eget sällskap, och så hundarnas, de har alltid varit där.

Jag gillar verkligen det danska språket, kanske har jag varit danska i mitt tidigare liv, för det känns så hemma och naturligt, som om bitarna faller på plats med språket.

Lige om lidt, skal vi gå tur med Zavannah i den danske skoven..

Började min morgon med att köra till skogen med Zavannah.

Ett kort spår i snön, och en promenad..
Blommorna drunknar i snön..

Usch vad är det tråkigt med snön..
Så mycket vackrare utan..
Plusgrader är det också, så elandet slaskar och man blir våt om fötterna.

Jag har sovit ganska okej, utan sovemedicin inatt..

Idag fick jag en PTSD attack. Våldsamt obehagligt.
Det var ett tag sen sist..

Jag sitter I soffan, ser ut genom fönstret som vetter mot i infarten till huset.
Får syn på en figur i svart, med huvan uppdragen så jag inte kan se vem det är, men jag tror det är en man.

Han går med raska, bestämda steg in på tomten, och på en splitsekund är min hjärna fullständigt övertygad om att det är någon som vill skada mig. Mitt hjärta rusar, alla sinnena går i panik, och jag springer mot dörren som är olåst, med en enda tanke i huvudet, jag måste hinna låsa den han får inte komma in.

När jag precis når fram till dörren, öppnas den, och jag är paralyserad av skräck, innan min hjärna hinner registrera, att det är min kærestes son.

Jag hade fullständigt glömt att jag hade lämnat min bil mitt på uppfarten(på tomgång för att tina upp)så att ingen annan kunde köra in, och därför kom han gående, med raska steg och huvan på jackan uppfalld mot all äcklig snö som vräker ner idag.

Igår såg det ut så här. Fuck vad jag hatar snö.. Allting blir så fult och trist..

Jag samlade ihop mig, satte mig I bilen och körde till Tulløse för att handla. PTSD'n ville inte släppa sitt grepp om mig, och min hjärna körde på högvarv hela tiden, och det blev en jobbig tur.

När jag kom fram till Superbrugsen och hade parkeret, säger en vänlig man till mig att mitt vänstra bakdäck är platt.

Jeg kan simpelthen ikke overskue det, och min redan stressade hjärna får mig att ringa till min kæreste, som med all rätt låter en smula undrende, och säger att du får köra till en tankstationer och fylla på.

Jag är stressad hela tiden när jag handlar, för många intryck för många val.
Jag kan inte komma ut därifrån fort nog.

Jag knapper in en tankstation på GPS'en, den ligger 4 km därifrån. Hoppas det håller.

Först är jag så uppe I varv att jag inte kan finna var man fyller på luft, och jag får lust att bara lägga mig ner på marken där, ge upp. Men så får jag syn på den, lättnaden är enorm, jag fyller på, och kör hem.

#ptsd #psykiskohalsa #rädslor #trauma