Hålen i stolpskorna är för stora i förhållande till de skruvar jag beställde samtidigt med virket i höstas. Det innebär att jag måste ha brickor emellan för att kunna använda dem. Ett väldigt tidsödande letande i verkstan för att lyckas hitta några brickor.

På bilden ser det snett ut, eller det ÄR snett då jag bara ställt stolpen i utan att ha justerat in den och skruvat fast. Men vad värre är, så är de snett ändå, då själva stolpskorna och plintarna är lite snett nedgrävda.
Och de är ett rent helvete att få upp och göra om, tro mig, jag och dottern fick göra det igår och ändå blev det inte bra.

De flesta av mina verktyg är värdelösa, skruvdragaren är klen och slirar bara, och ofta får jag skruva för hand så fort det tar emot lite, annars går gängen sönder på skruven.
Sågen är slö, och sticksågen out of order för tillfället.. Snart är jag det också.

Jag har ägnat halva förmiddagen åt att försöka få till de där snöret som jag ska hålla mig efter, så att det inte ska bli "sneare" än snedast :)
Den här plankhistorien är så omständlig att det nog hade varit lättare att flytta någon annanstans ut i skogen för avskildheten, än detta. Men att ge upp har, aldrig varit min starka sida, eller är den svag?

Ja jag är verkligen jättebesviken över grannhuset ca 30 meter från mitt. Inte för att jag är en folkilsken bitterkärring, men för att jag flyttade ut hit med vetskapen om att jag äntligen skulle få vara själv, inga grannar som stör eller som blir störda och sura på tex att hundarna skäller eller tupparna gal.
Att äntligen för första gången i mitt liv få njuta av tystnaden, bara höra fågelkvitter och suset från skogen. Vinden i träden, tystnaden så kompakt att jag hör den,och endast fåren i hagen utanför, som närmsta granne.

Inga gräsklippande, husrenoverande, motorsågande, festgalna grannar på minst en km åt varje håll. Äntligen, jag hade hamnat i paradiset, i himlen, jag kunde knappt tro att det var sant.
Och efter inte ens tre månader här, så var det inte sant längre heller. Öderucklet med inrasat tak som stått tomt i 13 år, köptes och sen dess har jag fått stå ut med renovering, bankande, sågande och en ständig trafik till det huset, vars väg löper längsmed mitt staket, och om tre veckor är de inflyttning.

Det går inte en dag utan att jag tänker på att flytta. Leta efter ett torp i smålands skogar, där jag kan få vara ensam och leva i all enkelhet. Men tills dess, gör jag vad jag kan för att min tillvaro här ska bli så dräglig som möjligt ändå. Planket är ett av dem..

Och detta kanske inte var så positivt, men det handlar ändå om att inte ge upp.

 

Anki

11 maj 2020 05:53

Oj, vad du sliter! Inte lätt att få allt rätt, men jag är övertygad om att du fixar det!
Jag förstår helt dina tankar om att hitta ett annat ställe, men kanske ska du ge grannarna en chans - de kanske, eller förhoppningsvis också älskar avskildheten och tystnaden - och kanske skaffar egna höns och galande tupp.
Ha en bra start på veckan!
Kram

http://ankisbildblogg.wordpress.com

Sarplaninac

11 maj 2020 07:03

Ha ha underbart tänk faktiskt :)
Du har rätt, så även mina vänner, det är bara mina dåliga erfarenheter sen tidigare som gör sig påminda. Men självklart ska jag inte flytta bara sådär, jag får ta en dag i taget, och jag älskar den här platsen
Kram och fin måndag

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag, kommer till jobbet och möts av kollegor som bara Åh du är tillbaka, välkommen, vi har verkligen saknat dig!! Och Gud vad brun och fin du är! Sånt blir man ju bara så glad över Jobbkvällen blev lugn, och jag kom hem till detta. 'Hej, h...

Jag överlevde och kom hem. Kvällen var ljum, grönskan på väg att bli frodig, och en halvmeter ruccola och spenat väntade mig i växthuset. Allt hade överlevt, liksom jag, och bönorna blommade. Men det var lite torrt, så jag har vattnat, och vattna...

Så är vi här.. Min nervøsitet är påtaglig, som alltid med flyg.. En mojito före avgång. Kan tyvärr inte dricka mer, då jag ska köra hem ikväll.. ...

Så ska vi hem. Jag kunde märka min oro för flygresan, redan igår, och nu önskar jag bara med hela min själ att jag var hemma i skogen igen. Vi har ätit frukost, en dignande buffet av läckerheter, och min tallrik fylld av frukter och den här lilla g...

Inte för att vara otacksamma eller så, men redan för 2 dagar sedan så såg vi på varandra, jag och mannen, och var rörande överens om att nu ville vi bara hem, nu var vi nöjda med detta sol och badende. Nu började det bli lite väl tråkigt, och vi är ...