Två promenader, 9,5 kilometer och klockan är kvart i ett.

Vi har gått i skogen med valparna och runt sjön med Lilly och Johnny.

Det är så bedårande, ljuvligt vackert överallt ute nu.

Här i solen vid husväggen, där det läar, är de riktigt varmt och skönt som en sommardag.

Kontrasten mot mitt nattliga liv kunde inte vara större.

Vi är på en båt, jag ser en nedsmält stekpanna på spisen, den är orange och halvt förkolnad.
Min dotter bakom mig skriker, mamma det exploderar, gasolen, hoppa.

Vi springer mot aktern, hela tiden med känslan att jag inte kommer hinna, jag snubblar, tar mig upp igen, springer och hoppar så långt ut det går från aktertoften, men samtidigt exploderar gasolen, jag känner tryckvågen i ryggen, och hur värmen från den bränner mig.

Vaknar på land. Förstår inte hur jag kom iland. Mina kläder är blöta och jag känner mig konstig och rädd. Min dotter ringer 112, efter flera försök lyckas hon, men kvinnan på larmcentralen tar oss inte på allvar. Hon skojar och skrattar bort det hela.
Min ångest når helt nya nivåer, jag känner mig sjuk skadad och rädd, men ingen bryr sig.

Jag vaknar, vill inte somna om. Ser med oseende ögon ut i mörkret, känner efter Neah som ligger bredvid mig i sängen, när jag rör vid henne makar hon sig närmare mig, lägger sig halvt upp på min rygg, som om hon anade min känsla i natten.

Morgonen bjuder på isande vindar, sol och några få plusgrader.
Jag har släpat pallar, efter morgonkaffet, och gjort ett provisoriskt staket för att hålla hundarna borta från plankbygget.