Åh vad dottern och jag har jobbat idag. Slitit upp och ner med plintarna på 55kg ur hålen när de blivit fel. Grävt om grävt rätt, justerat med vattenpass och mätt.

Men med hjälp av dessa linor klarade jag faktiskt också att ensam dra upp plintarna ur hålen. En liten aning stolt över mig själv är jag faktiskt:)

Nu ska hönsen in, katten ut och jag med min sargade kropp upp på sovloftet och i säng.
Sweet Dreams

Hålen i stolpskorna är för stora i förhållande till de skruvar jag beställde samtidigt med virket i höstas. Det innebär att jag måste ha brickor emellan för att kunna använda dem. Ett väldigt tidsödande letande i verkstan för att lyckas hitta några brickor.

På bilden ser det snett ut, eller det ÄR snett då jag bara ställt stolpen i utan att ha justerat in den och skruvat fast. Men vad värre är, så är de snett ändå, då själva stolpskorna och plintarna är lite snett nedgrävda.
Och de är ett rent helvete att få upp och göra om, tro mig, jag och dottern fick göra det igår och ändå blev det inte bra.

De flesta av mina verktyg är värdelösa, skruvdragaren är klen och slirar bara, och ofta får jag skruva för hand så fort det tar emot lite, annars går gängen sönder på skruven.
Sågen är slö, och sticksågen out of order för tillfället.. Snart är jag det också.

Jag har ägnat halva förmiddagen åt att försöka få till de där snöret som jag ska hålla mig efter, så att det inte ska bli "sneare" än snedast :)
Den här plankhistorien är så omständlig att det nog hade varit lättare att flytta någon annanstans ut i skogen för avskildheten, än detta. Men att ge upp har, aldrig varit min starka sida, eller är den svag?

Ja jag är verkligen jättebesviken över grannhuset ca 30 meter från mitt. Inte för att jag är en folkilsken bitterkärring, men för att jag flyttade ut hit med vetskapen om att jag äntligen skulle få vara själv, inga grannar som stör eller som blir störda och sura på tex att hundarna skäller eller tupparna gal.
Att äntligen för första gången i mitt liv få njuta av tystnaden, bara höra fågelkvitter och suset från skogen. Vinden i träden, tystnaden så kompakt att jag hör den,och endast fåren i hagen utanför, som närmsta granne.

Inga gräsklippande, husrenoverande, motorsågande, festgalna grannar på minst en km åt varje håll. Äntligen, jag hade hamnat i paradiset, i himlen, jag kunde knappt tro att det var sant.
Och efter inte ens tre månader här, så var det inte sant längre heller. Öderucklet med inrasat tak som stått tomt i 13 år, köptes och sen dess har jag fått stå ut med renovering, bankande, sågande och en ständig trafik till det huset, vars väg löper längsmed mitt staket, och om tre veckor är de inflyttning.

Det går inte en dag utan att jag tänker på att flytta. Leta efter ett torp i smålands skogar, där jag kan få vara ensam och leva i all enkelhet. Men tills dess, gör jag vad jag kan för att min tillvaro här ska bli så dräglig som möjligt ändå. Planket är ett av dem..

Och detta kanske inte var så positivt, men det handlar ändå om att inte ge upp.