Igår hade vi en fantastisk dag. Vi åkte till några vänner som bor ganska nära och på ett fantastiskt ställe.
De bjöd på middag, grillad lammesteg, och som vanligt champagne och de mest utsokta viner man bara kan drömma om

Supertrevliga är de också, så vi hade en fantastisk kväll hos dem, sen tog vi ner på båten och sov där inatt.

0730 ringde larmet, vi drack nattsvart zoegas och sen körde vi båten till mastkranen.

Min kærestes bästa vän kom, och också min kærestes son.
Den stora och tunga masten gick smidigt, utan problem och över förvantan bra att få på plats.
Jag fick mig en tur i en båtsmansstol upp I masten, hissad upp I ett av fallen för att lösgora ett sling vid andra spridarparet, och jag njöt i fulla drag av utsikten.

Så långt allt väl....

Sen slutade det trevliga. Min kæreste kunde först inte finna ett instrument han hade i båten för att spanna vanten korrekt. Han blev fullständigt vansinnig, vände upp och ner på hela båten, och när han inte kunde finna det blev han galen, svor och slängde omkring saker och var allmänt otrevlig.

Hans vän som är den snällaste person, och så mig, försökte hjalpa att leta, men det kunde inte hittas.

Vi spände vanten så gott det gick, sen på med bommen och darefter storsegel, men det är inte kul att göra något med en människa som beter sig sådär så att minsta sak du gör fel kan utlösa ett vansinne. Jag blir stressad av det och får det dåligt.Sen utlöstes nästa vansinnesutbrott på min kæreste när han inte kunde finna en liten bricka som gör att travarna blir kvar I mastrannan.

Ny omgång med att kasta runt allt i båten, surt och vresigt svara, när jag foreslog att den kanske är i bilen.
Raseriutbrott till nya nivåer, en högtryckdtvatt kom farandes ut på kajen, och landede med ett brak framför några människor som gick där. Stolsdynor och annat hamnade också på kajen, och nu kände jag att min gräns var nådd, med råge.

Min kæreste lugnade sig lite, sa undskyld jag vet att jag är en idiot.
Jag såg på honom och svarade att just nu säger jag ingenting, som jag kommer till att ångra. Jag går en promenad, och så kan vi prata senare.

Efter det har vi pratat, lidt, och sen har han tagit hem till det lilla lortehus vi bor i.
Inte jag, jag kommer till att bo på båten under hela sommaren och hösten, och jag kan för mitt liv inte begripa varför inte han också gör det istället för att ta hem till det där lilla lortehuset där det ar så trångt och trist att bo och omgiven av alla grannarna med bsra mågra meter mellan husen.

Så ja, ibland undrar jag verkligen vad jag gör här. Förhoppningsvis är det bättre imorgon, vem vet..