Tidig morgon.
Vaknar av att det är kallt, och så Zavannah. Hon tycker att vi har sovit färdigt nu.

Jag tänder upp I kaminen, släpper ut hundarna, hämtar frusen hundmat ur frysen, i det andra huset.

Sätter mig i sängen igen, värmen från täcket, och dricker dagens första kaffe.

Jag och dottern gick en promenad, när skymningen föll, och solens sista strålar skapade magi mellan stammarna

Näktergalen sjöng sin vackra, vemodiga sång, det susade lätt i trädkronorna, och jag kände mig som alltid I skogen, levande..

Zavannah har varit fullständigt op ad køre, ett bra uttryck, men nu har hon äntligen fallit till ro bredvid mig i sängen.

Jag har pratat med kæresten, han säger att han inte riktigt vet varför han är ledsen, men kanske har det att göra med att jag nu är i Sverige.

Och de jag köpte soffan av, han var dansk som bott många år i Sverige.
Han tittade på mig och sa, åh är du också dansk.?

Jag vet inte vad jag gör när jag pratar svenska, jag tycker jag är precis som vanligt enligt mig själv. Men tydligen har min svenska numer en dansk accent.. Ha ha, ödets ironi tror jag..

Godnat folks!

Jag har köpt en soffa. Den var både fin och billig. Och stooor ;)
Tack till min son som följde med och hjälpte.

Fick ett mess nyss från kæresten, han skrev att han var lite ledsen.
Hmm..

Zavannah har godkänt den..

Nu ska jag och dottern gå med Zavannah I skogen.

Om mindre än en mil är jag I Örkelljunga, sen är det inte långt kvar.

Innan jag körde, hade jag ett samtal med kæresten.
Det var ett bra samtal, men det skriver jag om senere.

Nu kör jag på motorvejen.

Vaknar upp till snö...

Kæresten gick I säng tidigt igår, trött efter en lång vecka med tidiga morgnar.

Jag, lite senare på natten, och som alltid närjag lägger mig, vaknade han till lite kort, gav mig en puss och höll om mig, innan han lynhurtigt föll i sömn igen, så låg jag vaken själv där i mörkret, så nära, men så långt borta,

Mina tankar löpte amok, hela det här året passerade revy, och jag kände medlidande med mig själv, så mycket jag har kämpat, älskat, vsrit nedbruten, undrat. Uppgång och fall, efter en hård start, gick allting fantastiskt och jag var så lycklig över mitt liv.

Så rasade allt samman, föll som ett korthus i storm..

Jag kämpade emot, men sorgsenheten övermannade mig, och en tår rann långsamt ned över min kind, så kom en till, och en till.

Jag svalde hårt, tänkte på mina hundar, mina barn, och sent om natten föll jag i en orolig sömn.

Nu sitter jag här med kaffet, solen kommer fram bakom molnen, jag hoppas det är ett tecken..

Det har varit en fin dag med hundpromenader, lite sol emellanåt, och på kvällen åt vi resten av älggrytan vi lagade igår, och som blev så fantastiskt god att vi båda var helt lyriska.

(Fann en gammal bild på Araya..)

Pratade lite med kæresten, och han säger att han inte är glad över att jag tar till Sverige, men att han är sån som accepterar tingen som det är, och en del av honom är lite imponerad säger han, över att jag så snabbt tar tag I problemet och finner en lösning med arbete, även om det kanske inte är den bästa, eller mest önskade.

Och jag tror honom, på det han säger. Och tänker att det nog är bra, med lite distans för mig, efter allt jag varit igenom, och kanske också för honom.
För det här som varit sista veckorna, pekar ju bara på hur sårbar jag är, hur lätt jag hamnar i tvivel, hur svårt jag har att lita på honom, och hantera hans dåliga dagar /perioder.

Och att han svänger ganska mycket i sitt mående. Det sa han sjalv idag, när vi pratade.

Så nu ska jag ha det fint med honom, och så kör jag till Sverige senast måndag, eller möjligvis i helgen.