Ur: I skuggan av min döde halvbror.

Hon är 10 år gammal, när hon står upptryckt mot en vägg i skolen, av en jämnårig kille från klassen. Han tar styptag på henne, samtidigt som han knäar henne i magen, sedan släpper han sin ena hand om hennes hals och sticker den istället innanför hennes tröja, och släpper det han har i handen.

Små runda pappersbitar, från ett hålslag.

Flickan sparkar och försöker komma loss, bli fri. När killen från klassen, Johan heter han, släpper henne, skrattar han, och det virvlar runt små pappersbitar från henne, de singlar ner på den plastaktiga entremattan, och flickan skäms.

Hon går med tunga steg hem, ångesten som en klump i bröstet, den röda skolväskan dunkar taktfast till hennes steg där hon går.

Hon öppnar dörren till hemmet, en bävan inom henne. Hon stannar upp Innanför dörren, lyssnar, känner in. Ångesten som vilar över det lilla kedjehuset, ligger som en tung våt filt över det, och flickan vet, att hon aldrig vet vad det är hon möter när hon kommer hem, och ytterdorren slår igen bakom henne.

Senare, om kvällen, de sitter I den rostfärgade soffan, flickan och hennes mor, sida vid sida. De bruna gobelängmönstrade tapeterna på väggarna, persiennerna snett vinklade ut mot gatan.

Modern pratar med någon i telefonen, säger att allt är bra, de har haft en fin kväll. Hon lägger på, flickan tar sats, tänker på allt det hon vill säga, att det inte alls har varit en fin kväll. Hur hon har suttit där så nära sin mor, med ångesten rivandes i bröstet, och klumpen i halsen som aldrig vill försvinna. De små pappersbitarna, runda bittesmå, som föll ut från hennes kläder, och hon tar sats, prövar verkligen att säga någonting, men orden som kommer ut från hennes mun är stumma, de blir bara till ett tyst skri. Hon öppnar och stänger munnen, men ingenting hörs. Bara hjärtat som hamrar på insidan av bröstkorgen, och klumpen i halsen. Så är ögonblicket förbi.

Hennes mor så nära, men ändå så långt borta..

#sorg mobbing dysfunktionell #iskugganavminbror #uppvaxtmedsjukmor #psykisksjukmamma #ångest

Så löste det sig genom att jag tar semester resterande av tiden, redan från imorgon.
Jamen, det finns trots allt en Gud ändå.
Jag är så lycklig, min tacksamhet över att slippa gå tillbaka dit igen, den är enorm och den saknar gränser ;)

Vad gör det att det regnar och är grått ute, när solen lyser inuti mig igen..

Efter att ha prövat ringa min chef, för att säga att jag kan komma på jobb igen, men utan att hon svarar, mailade jag att jag önskar fortsatt nedsatt tid (enligt läkarens rekommendation i mitt läkarintyg, )och aftenvagt, om det är möjligt?

Så får jag till svar:
Att jag ska komma in I dagvagten imorgon 7-16 så ska vi prata om de tider som blir bäst för både företaget och mig...

Känns sådär, och så starta med 7-16 och 3 timmars supervision.
Känns inte som att jag kommer sova en sekund inatt. Jag har redan ont I huvdet och magen..

Vad ska jag göra??

Efter en helt okej och vanlig dag, säger vi godnat strax.

Jag har läst farmakologi och medicin, gått tur med Zavannah, och sen lagat aftensmad sammen med min kæreste.

Kloka ord.

Sweet Dreams og på Gensyn.

Sov till klockan åtta. Hade lugnt kunnat sova längre, men Zavannah skulle ut, inte för att hon påkallat det, men för att jag visste att det var ca 9 timmar sedan hon sist var ute.

Satt och drack morgonkaffet när jag fick ett sms från min Dansklärare, och jag insåg att jag glömt vår avtalade tid idag.

Men alltså, hon är bara så fantastisk, så hon sa 'kör bara, så väntar jag', trots att det tar mig ca 30 minuter dit med bil.

Så blev det i alla fall, undervisning idag, och det är jag så glad för.

När jag kom hem, tog jag Zavannah på en promenad, och min kæreste, han hade åkt till båten.

Vi har det så fint tillsammans, men helt ärligt, så uppskattar jag otroligt mycket när jag får lite ensamtid, som idag, det har jag behov för..