På väg till tågstationen i Roskilde, sager kæresten att han ska swisha mig pengar för bensin och broavgift, och att han avser att fortsätta med det de gånger jag kommer till honom. För som han säger, vet han ju om min ekonomiska situation, och att han tjänar flera gg min lön i månaden.

Och jag blir glad, för nu är han den där snälla, omtanksamma, generøse, han som jag blev så kär i, han som jag kämpat så hårt för, att han ska se mig, älska mig, vara snäll mot mig.

Och så blir jag på samma gång lite sorgsen. Tänk att vi skulle behöva komma hit, att vi flyttar ifrån varandra, för att det skulle bli så.

Jag kommer hem, går turer med hundarna. Den sista med Zavannah I skogen, och ljuset är magiskt, det är så vackert att det nästan gör ont, och igen känner jag den, stråket av sorg, vemodet.

Det doftar så speciellt i skogen ikväll, en obeskrivbar, vacker doft, och jag tänker på hur glad och lugn jag är inombords nu, min själ har fått frid, men jag förnimmer också en sorg, över allt det som inte blev..

Vi går in I ett gammalt ödehus, minnen från en svunnen tid.

Ett rådjur springer upp framför nosen på Zavannah där vi går.
Jag kallar på henne, hon kommer direkt, så lydig och fin. Jag är stolt över henne, och över mig, som har jobbat så med henne.

Dimman kommer in över oss. Jag säger godnatt till kæresten i telefonen. Avtalar ett möte för att se på en bil till mig imorgon kväll I Ängelholm.

Nu ska jag sova..

Så kom jag till Danmark igår vid halv fyra.
Möttes av min kæreste som såg lika frisk, glad och välmående ut som jag, sen jag flyttade till Sverige igen.

Vi såg på varandra, och han utbrast, Gud vad du ser ut att må bra, frisk, vacker, avslappnad och, ja du ser ut som när vi två först mötte varandra.

Och jag kunde bara konstatera, att det gjorde han också.

Vi körde till Holbæk och han köpte sushi för 600kr, den där lyxiga varianten från Mr Mu, i en megaförpackning, och vi åt, drack och pratade.

Vi skrev över bilen på honom, och jag fick pengar nog till att kunna köpa en bra bil i Sverige igen.

Vi pratade om hur svårt vi båda tycker att det har varit att bo sammen det här året, att vi liksom miste oss själva någonstans på vägen, och att ingen till sist var lycklig med det.
Att vi två inte är ämnade att bo tillsammans, i vart fall inte nu, och inte under dessa förutsättningar.

Vi pratade om den planerade seglingen om ett år, och han säger att han inte tror det blir samma sak som att bo ihop här där vi har bott det sista året, men att han naturligvis inte kan veta.

Och jag säger att det vågar jag inte chansa på, och att jag inte är säker på att han överhuvudtaget kommer ut I världen och segla. Men att vi tar en dag I taget, vi ser vad som händer.och han säger, oavsett vad du väljer, eller vad som sker med oss, är du alltid min vän, och du är alltid välkommen att komma med och segla, när och om du har lust, längre eller kortere tid.

Fantastiskt fint samtal. Det känns genuint bra i min själ.

Vi säger att vi ska pröva och ha ett distansforhållande, och se hur det går. Det vill jag gärna, och han med.
Sen är jag nog lite skeptisk till hur mycket han kommer anstranga sig för att vi ska ses, men nu tar jag det för vad det är, och en dag i taget, och det har jag det fint med.

Just nu längtar jag hem något otroligt mycket till den här lilla filuren.
Mitt tåg går först vid 14 från Roskilde idag, så jag får vänta lite till..