Igår pratade jag med Dansken som vanligt.
Han sa att hans liv var så tråkigt utan mig, att före han mötte mig tyckte han om att vara själv, fann glädje i att göra saker ensam.

Sen flyttade vi ihop, och allt gick tillslut åt helv***, och jag flyttade till Sverige igen.

Vi sa att vi har ett distansforhållande.
Men mer och mer har han börjat säga att hans liv utan mig inte är något liv, att han saknar mig hela tiden, inte ens båten är kul längre, ensam.
Igår föreslog han att vi skulle ses i helgen, och att nästa helg kommer han till mig redan torsdagen. Det var overraskende, det har annars alltid varit jag som föreslagit.

Ikväll pratade jag med honom, berättade att jag måste flytta här, finna ett hus att hyra då sonen flyttar ihop med tjejen.

Vi pratade också om svaret om autorisation I Danmark.
Och han säger, men då har du ju den möjligheten också.

Och jag säger, hade du tänkt att jag skulle flytta till Danmark då igen? Att vi skulle bo ihop? Det gick ju inte så bra sist. Vad har förändrats? Har du förändrats? Din syn på att bo ihop? Samboliv?

Han sa eh, nej det vet jag inte, det har jag inte tänkt, tänkte bara på olika möjligheter för dig.

Jag sa, men jag kommer inte flytta till Danmark igen. Jag varken kan orkar eller vill hålla på så. Jag har ett behov av att få en stabil tilvaro, en trygghet här I Sverige. Och vi får finna ut, se vad det blir av oss I vårat distansforhållande.

Han blev nog lite paff, och lät lite både nedstamd och ledsen, och det känns lite som om jag gjort slut, fast jag inte gjort det..