Det blev en riktigt bra första kväll på jobbet.
Körde hem strax före 22, kvällen var vacker och ljum.

Kom hem till två väldigt glada hundar, och tog ut dem på en runda i skogen.

Så vackert, magiskt ljus, ljudet av en nattskärra, doften av skog, fuktig ängsmark, och mossa.

Nu sover hundarna, och förhoppningsvis jag också snart, utan drömmar om sjunkande skepp och män med gevär..

Så är jag på mitt nya jobb. Det verkar lovande. Just nu har vi en paus.

Zavannah och min dotter imorse.
Zavannah är i höglöp, och det märks på henne.

Blev så oerhört besviken på kæresten igår. Kanske är det jag som överreagerar, men vi hade haft det så fint tillsammans, han har sagt så många fina saker till mig, gjort så många fina saker för att hjälpa i mitt hem, och de blev så tomt när han åkte, och så skrev jag ett väldigt kärleksfullt sms till honom, som han svarade på ganska neutralt, vänligt men han svarade inte upp överhuvudtaget på det kärleksfulla jag skrev.

Sen pratade vi på kvällen, och jag sa att jag saknade honom, och fick till svar att det är bättre än att gå och nöta på varandra, också ganska kort, inte alls gulligt, utan det lät nästan som om jag hade föreslagit att vi skulle flytta ihop igen och han blev irriterad, när det bara var en kärleksförklaring från mig.

Han har både skrivit och sagt i telefonen till mig de här sista veckorna att han saknar mig, att det är så tråkigt utan mig, inte ens båten är kul. Jag har alltid svarat tillbaka att jag förstår och att jag också saknar honom. Vänligt.

Som vanligt fattar jag ingenting när det gäller honom..
Och jag drömmer, om sjunkande båtar, en man med ett vapen som jagar mig, vill mig ont, och jag vaknar med en blandning av sorg och obehag i kroppen.

Är relationen ett sjunkande skepp?