Jag och dottern gick en promenad, när skymningen föll, och solens sista strålar skapade magi mellan stammarna

Näktergalen sjöng sin vackra, vemodiga sång, det susade lätt i trädkronorna, och jag kände mig som alltid I skogen, levande..

Zavannah har varit fullständigt op ad køre, ett bra uttryck, men nu har hon äntligen fallit till ro bredvid mig i sängen.

Jag har pratat med kæresten, han säger att han inte riktigt vet varför han är ledsen, men kanske har det att göra med att jag nu är i Sverige.

Och de jag köpte soffan av, han var dansk som bott många år i Sverige.
Han tittade på mig och sa, åh är du också dansk.?

Jag vet inte vad jag gör när jag pratar svenska, jag tycker jag är precis som vanligt enligt mig själv. Men tydligen har min svenska numer en dansk accent.. Ha ha, ödets ironi tror jag..

Godnat folks!

Jag har köpt en soffa. Den var både fin och billig. Och stooor ;)
Tack till min son som följde med och hjälpte.

Fick ett mess nyss från kæresten, han skrev att han var lite ledsen.
Hmm..

Zavannah har godkänt den..

Nu ska jag och dottern gå med Zavannah I skogen.

Om mindre än en mil är jag I Örkelljunga, sen är det inte långt kvar.

Innan jag körde, hade jag ett samtal med kæresten.
Det var ett bra samtal, men det skriver jag om senere.

Nu kör jag på motorvejen.

Vaknar upp till snö...

Kæresten gick I säng tidigt igår, trött efter en lång vecka med tidiga morgnar.

Jag, lite senare på natten, och som alltid närjag lägger mig, vaknade han till lite kort, gav mig en puss och höll om mig, innan han lynhurtigt föll i sömn igen, så låg jag vaken själv där i mörkret, så nära, men så långt borta,

Mina tankar löpte amok, hela det här året passerade revy, och jag kände medlidande med mig själv, så mycket jag har kämpat, älskat, vsrit nedbruten, undrat. Uppgång och fall, efter en hård start, gick allting fantastiskt och jag var så lycklig över mitt liv.

Så rasade allt samman, föll som ett korthus i storm..

Jag kämpade emot, men sorgsenheten övermannade mig, och en tår rann långsamt ned över min kind, så kom en till, och en till.

Jag svalde hårt, tänkte på mina hundar, mina barn, och sent om natten föll jag i en orolig sömn.

Nu sitter jag här med kaffet, solen kommer fram bakom molnen, jag hoppas det är ett tecken..

Jag kör till Sverige imorgon.
Ska åka och hämta en soffa där också med sonen, och börja fixa huset iordning så det är beboeligt.

Mannens (och numera min också) vän kom forbi ikväll en stund
Nar jag berättade att jag ska till Sverige och jobba och bo, utbrast han till både mig och kæresten att Nej hon/du ska då fan inte tillbaka till Sverige igen. Det får vi ju finna en lösning på. Så kom han med massor av förslag och ideer

Och det var precis den reaktionen jag hade hoppats på och önskat skulle ha kommit från min kæreste, istället för att Jaha, jamen så är det sån de är, du flyttar bara.

Men det är också lite den uteblivna reaktion, och många andra ting, som gör att jag faktiskt tröttnat lite, på att känpa så hårt för relationen hela tiden, och mer o mer börjar se en flytt till Sverige igen, som en lösning på problemet.

Godmorgen från regnigt och kallt Danmark.
Zavannah och jag har gått en promenad, och nu sitter jag i soffan framför tvn.

Jag har faktiskt sovit gott, ännu en natt här, och det känns fint.

Jag tror att jag dröjer mig kvar lite, för att se hur länge kæresten förblir sådan som han är nu. Det gör det både lättare och svårare.

Det är bara så svårt att ta in för mig, att han faktiskt var outhärdlig att vara sammen med de sista 14 dagarna innan jag tog till Sverige. Såpass att jag faktiskt kände att nu är det nog, nu är det mer än jag klarar av, nu går jag och börjar skapa mig ett eget liv.

Så kommer jag tillbaka, och han är helt ändrad. Jag fattar ingenting, och jag känner mig mindfucked. Just nu är han ju den mest fantastiske glada, härliga kärleksfulla kæresten.

Så jag antar att jag väntar på att det "ska gå över " att han ska bli som förut. Annars känner jag ju att jag har tagit en felbeslutning.

Det har varit en fin dag med hundpromenader, lite sol emellanåt, och på kvällen åt vi resten av älggrytan vi lagade igår, och som blev så fantastiskt god att vi båda var helt lyriska.

(Fann en gammal bild på Araya..)

Pratade lite med kæresten, och han säger att han inte är glad över att jag tar till Sverige, men att han är sån som accepterar tingen som det är, och en del av honom är lite imponerad säger han, över att jag så snabbt tar tag I problemet och finner en lösning med arbete, även om det kanske inte är den bästa, eller mest önskade.

Och jag tror honom, på det han säger. Och tänker att det nog är bra, med lite distans för mig, efter allt jag varit igenom, och kanske också för honom.
För det här som varit sista veckorna, pekar ju bara på hur sårbar jag är, hur lätt jag hamnar i tvivel, hur svårt jag har att lita på honom, och hantera hans dåliga dagar /perioder.

Och att han svänger ganska mycket i sitt mående. Det sa han sjalv idag, när vi pratade.

Så nu ska jag ha det fint med honom, och så kör jag till Sverige senast måndag, eller möjligvis i helgen.

Godmorgen
Jag måste snart till Sverige, innan jag mister mig själv igen, och börjar tvivla.

Det är bara så hårt att se kæresten så glad och precis som den man jag blev så kär i. Att han inte gör ett dugg för att ens försöka få mig att stanna i Danmark..

Det är både bra och dåligt. Bra för att det är fint att han inte är ledsen. Att såra andra människor är hemskt. Men sorgligt för att det verkar vara min förestående flytt som gör han glad..