Jag får det helt ärligt lite svårt, när de på mitt nya jobb, som jag skulle börjat på den 1 maj, säger att de är så ledsna, och väldigt undrande över stps beslut. Det är jag också, en 14 månader lång kamp, är över, 1-0 till styrelsen for patientsikkerhed.

Det har taget dem 14 månader, en utdragen process som borde ha varit avklarad inom 6 månader.

Man har ifrågasatt allt, in I minsta detalj, och varje gång jag kommit in med ett nytt dokument, eller svarat på frågor, har det tagit dem minst en månad eller två att höra av sig, med nya frågor.

Jag var så nära nu, jag hade fått domen, att jag skulle ha gått till prøve i medicinhåndtering och farmakologi, och när jag klarat det, skulle jag finna en arbetsplats där jag blir anställd, får en evalueringsautorisation, och jobbar i 3-6 månader, blir evaluerad och godkänd, och får min autorisation.

När jag gjort allt som de sagt, säger de plötsligt att det aldrig varit frågan om att jobba och bli evaluerad. Det var praktik jag hade valt.
Jag säger nej, aldrig, varför skulle jag välja obetald praktik i 6 månader, när möjligheten att jobba med lön finns? Och jag har fixat ett jobb?

Men Majbrit Codam, oversygeplejerske svarar bara surt och kort att jag har gjort mitt val, det är bindende. Farvel och tak.

Och samtidigt är det stor brist på personal här I Danmark.
Nu flyttar jag hem till Sverige..
Ni missade chansen, till en bra personal med 17 års erfarenhet.. Jag hade kunnat vara færdig sosu på 3 månader, men ni ser hellre att jag flyttar. Det kostar er ingenting, att säga att okej, så arbetar du en evalueringsperiod istället. Men nej...

#stps #oversygeplejerske #dåligtdanmark #flyttarhem

Kæresten mötte mig strålande glad igår när han kom hem från jobbet.
Han höll om mig länge, och det kändes som om han var riktigt glad att se mig.

Huset var ett enda kaos, ingenting till aftensmad planerat heller. Så vi åt rugbrød och drack lite vin, satt ute I solen och pratade om livet.

Jag kunde märka, att han blev lika lättad och glad som jag, över att vi ska bli sarbos igen, ja alltså distansforhållande särbos.

Helt plötsligt hade han fått en massa energi till att göra saker, och han har börjat ta ansvar för sin medicin.
Så ja, jag känner bara att det här är helt rätt.

Och nu sitter jag här med morgonkaffet, längtar hem, undrar hur fort jag kan åka igen, tillbaka till mitt nya liv, utan att det verkar alltför snabbt. Vilken befriende skön känsla.

Det här går gott. Vi dricker vin och har ett fint samtal.
Han är glad, och jag är glad. Detta ska nog sluta bra.

Vi säger att vi har ett distansforhållande, och så ser vi vad som sker..

Jag känner mig glad och tillfreds med det..

Jag är I Danmark. Han är inte hemma, han kommer senare ikväll.
Det gick fint att köra, sol och blå himmel hela vägen.

Kan ni se skillnaden på mig?
Det första, för en vecka sedan.
Det andra fotot efter en vecka I Sverige, osminkad och håret är inte fixat, inte ens borstat, men ändå ser jag bättre ut på den bilden.

Jag ser den, och känner den, skillnaden.
Jag har fått livsglæde igen, och mina ögon är glada.

Jag vaknar tidigt, fönstret är täckt av frost, och det ser ut att bli en vacker dag, vacker men kall.

Jag ska till Danmark. Undrar vad som möter mig där. Vilken L**** är det idag? Och hur kommer vårat samtal bli? Hur kommer han reagera på det jag har att säga?

Det är kallt inne, jag tänder upp I kaminen, det lyckas på första försöket, trots avsaknad av tändved.

Jag tar min kaffe, sätter mig i sängen igen, under täcket, och ser på film tills värmen sprider sig i huset.

Jag har sovit. För första gången på evigheter har jag sovit gott utan sömntabletter.
I flera nätter.

Jag har fått lite färg på kinderna, och något av det ledsna, är borta ur min blick.

Långsamt, långsamt återvänder livet, den själsliga ron infinner sig, och luften här är bara så mycket lättare att andas.

Jag kommer på mig själv med att känna någonting som närmast kan liknas vid lycka. Lättnad. Befrielse.

Nu ska jag passa riktigt gott på mig själv. Nu börjar livet. Igen..

Den till höger, det är Zaharah.

Jag flyttar hem till Sverige igen.

Det är helt min egen beslutning, och baseras på ting som skett den sista tiden.

Jag har nu varit I Sverige en vecka. Jag börjar långsamt finna mig själv igen, långsamt kommer energien och livsglæden tillbaka.

Jag ska till Danmark imorgon. Ska prata med kæresten, och jag gruvar mig lite för det.

Och så ska jag hämta de saker jag fortfarande har kvar där.

Det är helt rätt beslutning. Jag är inte i tvivel en sekund.
Och så börjar mitt nya liv här igen..

Godmorgen från båten.
Zavannah äter ben, och jag dricker kaffe, i cockpit. Vaknade redan klockan åtta av solen, tänkte att det är så sällsynt att man ser den nuförtiden, så jag skyndade mig upp och ut.

Mötte några andra morgontidiga djurägare, bland annat ett äldre par med två katter på en motorbåt. De jagade också solen, dess flyktiga och alltför sällsynta besök.

Zavannahs första natt ombord. Den var stille og rolig.

Nu står hon i aktern och kollar på allt som sker, full aktivitet på varvet redan..

Självklart har hon sin flytvast med en tamp i, och en pålstek.. Seglarhund.