Idag har vi varit till Ängelholm igen. Denna gång för att dra igång hjälp runt min handikappade dotter.
Och wouv, här levererar de verkligen. Vilka trevliga och professionella människor inom vården här, så nu är allting redan igång med start nästa tisdag.

Vägen hem till oss tröttnar jag aldrig på. Den är magisk och en ren njutning att köra.

Innan vi åkte så gick vi varsin morgonpromenad med hundarna.

Den första fick vi gå i snö. Bläh, kunde lugnt hålla mig för skratt när jag vaknade 0545 imorse till ett landskap i vitt.
Som tur är tinade det bort under förmiddagen.

Jag är aningen trött nu, men vid gott mod, nöjd med dagen som varit.

Även natten har varit bra för min del. Det gör underverk att få sova bra.
Imorgon kommer leverans av platonmatta och så måste jag hämta golvspån i Hässleholm. Oklart hur ännu, då mitt släp är obesiktat och fullt med sopor.
Sen ska jag börja lägga golv i mitt stenhus. Ska bli skönt att slippa bo på ett betonggolv.

Samma erfarenhet med Neah som med Noah. En helt annan hund när hon fick gå utan brorsan

Hon höll sig nära oss under hela promenaden. Inget älgmöte, men en fyrhjuling dök upp bland träden och den gröna mosssn. Inger som störde Neah. Hon kom snällt och jag kopplade henne vid själva mötet.

Regnandet avtog, och sedan på hemvägen lyste solen över oss.

Idag delade vi på hundarna och gick först med Noah i skogen.
Och vilken skillnad! Wouv han höll sig nära oss hela tiden, så otroligt följsam och uppmärksam. När syrran är med så drar de gärna iväg långt ganska ofta, vilket inte jag tillåter, utan tvingas kalla in dem ständigt. Särskilt sista veckan har jag noterat det när vi varit ute.

Men idag alltså. Plötsligt mötte vi en stor älg, Noah stannade en bit ifrån, liksom frös i steget och blev ståendes och iakttog den "enorma hunden" :))

Dottern och jag ropade på honom, älgen började springa, och Noah kom lydigt till oss och satte inte av efter älgen.
Och jag är så nöjd och glad att jag inte ens finner ord för att beskriva. Jag har jobbat mycket med valparna sedan dag ett, och det här var ett kvitto på det och förmodligen en aning tur också, att han inte har så mycket jaktlust i sig, och att han bara är fem månader, men ändå. Idag tänker jag vara stolt och glad över honom och över mig!

#älgen #hundochälg #noahochälgen #lydighund

En natt med hagel, regn och hårda vindbyar, men utan mardrömmar.

Bild från igår, men solen lyser faktiskt nu igen även om det är vinterkallt ute med bara 5 plus.

(galler för att rädda återstoden av soffhörnet)

Jag ska snart ta min skoda med sitt trasiga hjullager, köra till Helsingborg och Ängelholm, och hoppas att det håller ytterligare tio tolv mil idag.

Två promenader, 9,5 kilometer och klockan är kvart i ett.

Vi har gått i skogen med valparna och runt sjön med Lilly och Johnny.

Det är så bedårande, ljuvligt vackert överallt ute nu.

Här i solen vid husväggen, där det läar, är de riktigt varmt och skönt som en sommardag.

Kontrasten mot mitt nattliga liv kunde inte vara större.

Vi är på en båt, jag ser en nedsmält stekpanna på spisen, den är orange och halvt förkolnad.
Min dotter bakom mig skriker, mamma det exploderar, gasolen, hoppa.

Vi springer mot aktern, hela tiden med känslan att jag inte kommer hinna, jag snubblar, tar mig upp igen, springer och hoppar så långt ut det går från aktertoften, men samtidigt exploderar gasolen, jag känner tryckvågen i ryggen, och hur värmen från den bränner mig.

Vaknar på land. Förstår inte hur jag kom iland. Mina kläder är blöta och jag känner mig konstig och rädd. Min dotter ringer 112, efter flera försök lyckas hon, men kvinnan på larmcentralen tar oss inte på allvar. Hon skojar och skrattar bort det hela.
Min ångest når helt nya nivåer, jag känner mig sjuk skadad och rädd, men ingen bryr sig.

Jag vaknar, vill inte somna om. Ser med oseende ögon ut i mörkret, känner efter Neah som ligger bredvid mig i sängen, när jag rör vid henne makar hon sig närmare mig, lägger sig halvt upp på min rygg, som om hon anade min känsla i natten.

Morgonen bjuder på isande vindar, sol och några få plusgrader.
Jag har släpat pallar, efter morgonkaffet, och gjort ett provisoriskt staket för att hålla hundarna borta från plankbygget.

Åh vad dottern och jag har jobbat idag. Slitit upp och ner med plintarna på 55kg ur hålen när de blivit fel. Grävt om grävt rätt, justerat med vattenpass och mätt.

Men med hjälp av dessa linor klarade jag faktiskt också att ensam dra upp plintarna ur hålen. En liten aning stolt över mig själv är jag faktiskt:)

Nu ska hönsen in, katten ut och jag med min sargade kropp upp på sovloftet och i säng.
Sweet Dreams

Hålen i stolpskorna är för stora i förhållande till de skruvar jag beställde samtidigt med virket i höstas. Det innebär att jag måste ha brickor emellan för att kunna använda dem. Ett väldigt tidsödande letande i verkstan för att lyckas hitta några brickor.

På bilden ser det snett ut, eller det ÄR snett då jag bara ställt stolpen i utan att ha justerat in den och skruvat fast. Men vad värre är, så är de snett ändå, då själva stolpskorna och plintarna är lite snett nedgrävda.
Och de är ett rent helvete att få upp och göra om, tro mig, jag och dottern fick göra det igår och ändå blev det inte bra.

De flesta av mina verktyg är värdelösa, skruvdragaren är klen och slirar bara, och ofta får jag skruva för hand så fort det tar emot lite, annars går gängen sönder på skruven.
Sågen är slö, och sticksågen out of order för tillfället.. Snart är jag det också.

Jag har ägnat halva förmiddagen åt att försöka få till de där snöret som jag ska hålla mig efter, så att det inte ska bli "sneare" än snedast :)
Den här plankhistorien är så omständlig att det nog hade varit lättare att flytta någon annanstans ut i skogen för avskildheten, än detta. Men att ge upp har, aldrig varit min starka sida, eller är den svag?

Ja jag är verkligen jättebesviken över grannhuset ca 30 meter från mitt. Inte för att jag är en folkilsken bitterkärring, men för att jag flyttade ut hit med vetskapen om att jag äntligen skulle få vara själv, inga grannar som stör eller som blir störda och sura på tex att hundarna skäller eller tupparna gal.
Att äntligen för första gången i mitt liv få njuta av tystnaden, bara höra fågelkvitter och suset från skogen. Vinden i träden, tystnaden så kompakt att jag hör den,och endast fåren i hagen utanför, som närmsta granne.

Inga gräsklippande, husrenoverande, motorsågande, festgalna grannar på minst en km åt varje håll. Äntligen, jag hade hamnat i paradiset, i himlen, jag kunde knappt tro att det var sant.
Och efter inte ens tre månader här, så var det inte sant längre heller. Öderucklet med inrasat tak som stått tomt i 13 år, köptes och sen dess har jag fått stå ut med renovering, bankande, sågande och en ständig trafik till det huset, vars väg löper längsmed mitt staket, och om tre veckor är de inflyttning.

Det går inte en dag utan att jag tänker på att flytta. Leta efter ett torp i smålands skogar, där jag kan få vara ensam och leva i all enkelhet. Men tills dess, gör jag vad jag kan för att min tillvaro här ska bli så dräglig som möjligt ändå. Planket är ett av dem..

Och detta kanske inte var så positivt, men det handlar ändå om att inte ge upp.