När jag för snart ett år sedan flyttade till Danmark och började jobba inom socialpsykiatrin med en gång, utan att kunna prata språket, men förstod det bra, så hade jag det lite kämpigt de första 2 månaderna, sedan lossnade det och jag gick från klarhed till klarhed, väldigt omtyckt av både de boende och personal.

Så när jag gick på semester den 13 augusti, var jag så glad för jobbet..

Så seglade jag i 5 veckor med min kæreste. 5 katastrofala veckor som fick mig att tvivla på mig själv, hans kärlek, mitt förstånd, ja allt mer än någonsin. Och tvivlat, det hade jag gjort redan sedan slutet av juni, då jag tyckte min kæreste var så taskig mot mig ofta, utan att jag förstod någonting. Jag sa flera gånger till Sara att det är något som är fel, han älskar mig inte längre känns det som.

Han var kall, ointresserad av mig i största allmänhet, ville hellre sitta med sin telefon än ha något med mig att göra. Jag blev ledsen och besviken, frågade flera gånger om det var något som var fel, om han inte hade det bra med mig längre, men han svarade nekande, att allt är som vanligt.

Så jag började tänka att då måste det vara jag som är problemet, det är något fel I huvudet på mig som känner så här..

Efteråt har han sagt till mig att när vi kastade loss den där första semesterdagen i augusti, tänkte han bara Vad fan gör jag här, och med henne..
Det gjorde otroligt ont att höra, jag ser min glädje över 5 veckors segling, semester med min kärlek, och så tänker han så utan att säga ett ord..

När jag kommer tillbaka efter semestern är jag nedbruten psykiskt, jag mår dåligt, känner ju så tydligt att det är något fel, och de 5 veckors semester, har bara varit hemskt för mig psykiskt.

Det är slutet av september och jag mår dåligt psykiskt. Min kæreste blir mer och mer taskig mot mig och jag får svårt att vara helt närvarande på jobbet. Den 26 oktober möter han mig i hallen när jag kommer hem från jobbet, iskall, säger att han inte älskar mig och jag ska bara ut.

Jag blir helt förkrossad, tar till Sverige en vecka, tar en sjukdag, sen resten semester.
Jag skriver lite med honom, försöker förstå vad som hänt. Han säger allt möjligt att han är besviken på det ena och det andra jag inte gjort, att jag inte har någon bra kontakt med hans barn.
Jag kommer tillbaka sen för att hämta mina saker, och min kæreste har ångrat sig. Jag blir hos honom och jag anstrenger mig till max på alla plan, och det går 8 dagar då det först verkar gå bra, sen flipper han igen, och en fredag morgen står jag gråtande på mitt jobb, med en hundvalp och alla mina saker inkastat i bilen. Jag har ingenstans att ta vägen, och jag är så ledsen..

Jag får hyra en jobbkollegas sommarhus, och efter en vecka skriver min kæreste till mig att han är ledsen, han har visst gått in I en depression utan att han forstået det sjalv, och nu tar han medicin.

Under hela den här perioden går jag till jobbet, varje dag. Jag vill förtvivlat hålla fast vid någon sorts normalitet. Men jag har inte huvudet med mig och jag kommer till att göra några fel, säga något mindre genomtankt kanske, och under tiden börjar jag se min kæreste igen.

Jag tycker att jag hämtat upp mig lite, när jag en dag blir inkallad till en av cheferne och bryskt får veta att jag begått ett allvarligt fel med medicin och nu är fråntagen allt med medicin.
Jag protesterar men blir avsnast. Hon sender ut en mail till all personal att jag är fråntagen medicin.

Jag ber en kollega som är medicinansvarig att kolla vem som gjort fel. Hon kommer fram till att det inte är jag, och säger det till chefen. Men chefen ignorerer mig, ger mig inte tillbaka medicindispensering, ber inte om ursäkt. Faktiskt säger hon knappt hej när hon ser mig, och hon kan inte ens dolja sin afsky för mig.

Fortsätter i del 2

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Regn och kyla. Vaknar till ynkliga sex grader, och regnet som öser ned Ett kort ögonblick, efter morgonkaffet, drar regnet bort och solen kommer fram. Jag tar Zavannah på en tur i skogen, jag fryser, och önskar jag hade tagit mössa, vantar och e...

Jag, kommer till jobbet och möts av kollegor som bara Åh du är tillbaka, välkommen, vi har verkligen saknat dig!! Och Gud vad brun och fin du är! Sånt blir man ju bara så glad över Jobbkvällen blev lugn, och jag kom hem till detta. 'Hej, h...

Jag överlevde och kom hem. Kvällen var ljum, grönskan på väg att bli frodig, och en halvmeter ruccola och spenat väntade mig i växthuset. Allt hade överlevt, liksom jag, och bönorna blommade. Men det var lite torrt, så jag har vattnat, och vattna...

Så är vi här.. Min nervøsitet är påtaglig, som alltid med flyg.. En mojito före avgång. Kan tyvärr inte dricka mer, då jag ska köra hem ikväll.. ...

Så ska vi hem. Jag kunde märka min oro för flygresan, redan igår, och nu önskar jag bara med hela min själ att jag var hemma i skogen igen. Vi har ätit frukost, en dignande buffet av läckerheter, och min tallrik fylld av frukter och den här lilla g...