Ännu en sömnlos natt. Jag faller utmattad i sömn framför tvn redan klockan åtta, kämpar för att hålla mig vaken, men när jag sen går i säng lite senare, vid 12 som jag brukar, är det omöjligt att sova. Antingen tar det över en timme att falla i sömn, och sen vaknar jag extremt tidigt om morgonen ändå, eller så faller jag i sömn ganska snabbt, men vaknar efter bara några timmar, och sen blir det inte mer sömn.

Jag börjar känna mig deprimerad, och jag vet faktiskt inte om det är sömnbristen som gör det, eller om det är en depression som påverkar sömnen så negativt.

Jag vet bara att jag blir mer och mer nedstamd, får allt svårare att överskåda och ha styr på min tillvaro, vardagliga ting börjar kännas oöverstigliga, och tårarna är aldrig långt borta, och jag får den där känslan av flykt, att vilja fly, hela mitt liv.

Tror kanske att jag bara haft det lite hårt, har fått lite för mycket, och mer än jag klarar av att hantera, de sista 5 månaderna. Jag tror att det hinner ifatt mig nu, när det faktiskt är bra med mig och kæresten och Zavannah. Allt är fint, bara inte jag...