I aften har jag och en bra kollega varit I det hus där två av beboerna är väldigt psykotiske och maniska.

Vi satt där i soffan i gemensahetsutrymmet i huset, och med en av dem på var sida, konstant pratande, om de mest bisarra ting,för att sen helt plötsligt gråta, och 2 minuter senare skrika av skratt.

Det var som en korseld av vanvett, talepres säger man på dansk, och det stämmer så bra.

Samtidigt ringde arbetstelefonen konstant, från de andra husen, som önskade vår hjälp, för de inte kan med den personalen som var där i afton

Efter en halvtimme var det inte till att hålla ut, och vi "flydde", åt varsitt håll, jag och kollegan.

Jag gick in till en annan beboer och gick I gång med att laga mat till henne.
Min kollega hjälpte en annan med en behandling.

Så gick de där två in till sig igen och det kom ro på husen.

Vi tog en tidig rast, hade verkligen behov för tystnad.
Då kommer en kollega/elev och ställer sig och pratar på värre än de psykotiske två.
Den ena märkliga historien efter den andra, och utan att vare sig vänta på svar eller se att vi faktiskt satt och åt och hade behov för lite lugn. Som om han var helt manisk, eller på speed.

Vi kollade på varandra, min kollega och jag, med uppgiven blick, och vi båda undrar vad kollegan har för diagnos.

Nu har jag kommit hem, gått ut med Zavannah, tagit en sovepiller, och ska snart i säng.

Imorgon är jag ledig.

Ny dag. Vaknar till en dag med sol och blåst
Har precis druckit en mugg kaffe, och ligger på soffan.
Kan inte flytta på mig just nu, för Zavannah sover på mig, och det är bara så mysigt sätt att börja dagen på.

Igår blev en kollega överfallen och slagen på jobbet, av en av de boende.
Han fick inga allvarliga fysiska skador, men blev naturligtvis psykiskt påverkad av händelsen.

Vi tillkallade politi, för att skicka den väldigt psykotiske och aggressive boende till psykiatrisk klinik för behandling då han inte tagit sin medicin i lång tid.

Det gick inte många timmar så skickade de hem han igen.

Psykvården är uppenbart lika dålig här I Danmark som i Sverige..

Idag jobbar jag 13-21. Jag är omotiverad då jag jobbar med samma kollega som igår, och vi har inte den bästa kemin. Hon kan knappt dölja, vilken idiot hon tycker jag är, som har gått tillbaka till min kæreste igen. Sen att det nu gått mer än 3 månader, och jag har det fint, men det saknar visst betydelse.

Och ja, jag känner mig bara så färdigt med det där jobbet nu. Inte de boende, de kommer jag faktiskt sakna, men ledelsen och en del av mina kollegor, och sättet vi ska arbeta på, det kommer jag inte sakna.