Det är visst inte "bara" så enkelt att släppa det som varit, blicka framåt och fokusera på det.

Det förflutna, det som varit, gör sig ständigt påmint, och jag får det riktigt dåligt med det till och från.

Jag har varit med min kæreste i en vecka nu, och vi har det fint tillsammans, på alla plan, men jag kommer på mig själv med att se på honom och tänka, varför är han så tyst, är det för att han nu är i tvivel om sin kärlek till mig igen?

Eller, han har inte sagt att han älskar mig på en hel dag, igår sa han det tre gånger, betyder det att han inte gör det längre?

Eller på väg hem från jobbet, dyker plötsligt den ovälkomna tanken upp, undrar vad som möter mig idag, när jag kommer hem? Tänk om han är sådär iskallt kylig mot mig och vill att jag ska köra igen?

Sådär kör det i mitt huvud, och så kommer jag hem till honom, han håller om mig och allt känns bra, och jag vilar i det, ett kort ögonblick..

Jag pratar med min bästa vän om det, hon förstår. Och jag vet ärligt inte vad jag ska göra med det? Hur jag ska lyckas förhålla mig till mig själv och mina känslor i allt det här?

Just nu är jag I sommerhuset en sväng innan jag ska på jobbet. Hämtar lite hundmat också till Zavannah.

Jag har det fint, min kæreste är full av kärlek, och mår bra på sin medicin.
Han är också riktigt glad för Zavannah, och hon dyrkar marken han går på.

Allt är frid och fröjd..
Det är bara den där lilla gnagande osäkerheten med tvivel, som finns där, den ligger och lurar strax under ytan, och gör sig påmind emellanåt.

En rädsla att han trots medicin och välmående, ändå ska komma på att han nog inte älskar mig längre, att jag en dag när jag kommer hem från jobbet, ska mötas av den där främmande varianten av min kæreste.
Den har jag det inte särskilt gott med..

Men jag säger till mig själv, att det finns ingen absolut säkerhet i någon relation, det som är fantastiskt, kan komma att ändras, kärlek kan ta slut, och det enda du kan göra är att leva här och nu, en dag i taget.

När nu kärleken har kommit till mig igen, rasar min tillvaro på jobbet istället.

Jag har haft det svårt de sista 2 månaderna, men jag har tvingat mig själv till jobbet. Dock var det nog inte en särskilt god ide med heltid, halvtid och deltidssjukskrivning hade nog varit bättre i eftertankens kranka blekhet.

Jag har begått en del fel med medicindispensering, inget allvarligt, inget som drabbat någon eller att de fått fel dos eller preparat eller så, men alligevel, fel har begåtts. Jag har fått det påtalat till mig, och den sista tiden har jag tagit mig samman och varit extremt noggrann och inte gjort något fel.

Så blev jag inkallad till chefen för 2 dagar sedan, hon var ganska brysk, anklagede mig för att ha begått ett allvarligt fel vid dispensering. Jag försökte förklara att jag inte hade utfort den dispensering hon talade om, men hon snaste av mig och sa att jag här med inte längre får dispensera.

Jag blev jätteledsen, fick också veta att en kollega jag verkligen uppskattat hade pratat bakom min rygg och sagt saker om mig som inte stämmer alls, istället för att gå till mig direkt.

Den natten låg jag vaken och tänkte, sedan gick jag till en kollega på jobbet dagen efter, hon är medicinansvarig, bad henne se vem som dispenserat. Hon kom tillbaka och sa att det var inte jag och det skulle hon ta upp med chefen.

Jag är fortfarande ledsen över bemötandet, och jag väntar på en ursäkt, som kanske inte kommer, men det där var fan under all kritik...

Det är fortsatt fantastiskt, och jag är fortfarande hos min kæreste.

Min kæreste och Zavannah tar sig en lille morfar på sofaen.

Jag och Zavannah har varit I sommerhuset jag hyr, hämtat några småting, och gått en fin men kall promenad på stranden.
Kæresten har jobbat.

Jag har lagt en sökruta idag också till Zavannah..

Jag har det fint, men självklart kommer det att ta tid innan jag kan lita på honom och att det här ska fungera igen.
Tillsvidare, tar jag en dag i taget, njuter av det som är, och tänker att går det ändå åt helvete, så har jag alla fall haft trevligt fram till dess, och det "värsta" som hänt är att jag varit glad över något som inte blev..

Hade en fantastisk kväll sammen med min kæreste.
Ljuset i hans ögon, leendet på hans läppar, hans sätt att röra vid mig hela tiden, de fina samtal vi haft, och den fantastiska samvaron.

Jag föll I sömn på soffan, med hans hand i mitt hår, mitt huvud mot hans bröst..

Jag har svårt att tro på det, är det verkligen sant. Det är som att möta den man jag blev så kär i den där dagen I juli för 1,5 år sedan. Han är tillbaka, och det är som att mötas på nytt, lära varandra känna, igen. Bekant, men nytt.

Så har Zavannah och jag kört hem till min kæreste.
Själv blev han ringd ut på vaktutkall, han har vakt i weekenden, men då Zavannah och jag nästan var framme hos honom när han ringde och sa det, så körde vi ändå hem till han och väntar här till han kommer hem igen.

Åh jag är så glad att snön är borta, halleluja jippie jubie. Det är så lätt och skönt att köra nu..

Har sprungit 6 kilometer på morgonen, efter kaffet och efter att Zavannah väckte mig redan 0720..
Såg att det ligger en flæskesteg i kærestens kylskåp, det verkar lovande, älskar flæskestegsandwich..

Efter en bra dag på jobbet, var det middag hemma hos mig.

Trevligt, många skratt och intressanta samtal.

När de hade gått gick jag till havet, i mörkret med Zavannah, sedan föll jag sömn på soffan när vi kom tillbaka.

Och nu har vi lagt oss I sängen, undrar hur mycket Zavannah snarkar inatt. Natten som var, var det ganska mycket och jag hade svårt att sova faktiskt.

Efter en dag på jobbet, körde vi för första gången hem utan bekymring för snö och ishalka på vägarna.

Jag jublar, snöhelvetet är töat bort och jag dansar regndansen av glädje, medan mina kollegor ser på mig med förundring i blicken

Jag tar Zavannah ner till fjorden, strax före det skymmer. Isefjord är stilla, inbäddad i dimma, allting är stilla, inte en krusning på ytan.

Zavannah är sprudlande full av energi. Vi går på stranden, hon doftar efter något o sanden, och jag har mina tankar ute på fjorden.

Jag lägger en sökruta åt henne, och hon tar sig an den med staffeiver.

När vi kommer tillbaka till det lilla huset, lägger sig mörkret över det hela, och Zavannah får ett stafferyck av oförstalld glädje, och löper runt som en tok innan hon slutligen faller till ro bredvid mig i soffan.

Så har jag varit hem till min xkæreste och varit samman med han hela eftermiddagen och kvällen.
Eller numer är han faktiskt min kæreste igen.

Vi har pratat, om hans psykiska sjukdom, och vikten av att han alltid tar sin medicin. Han är idag helt på det klara över att det är resten av livet som gäller.

Vi har pratat om det som skedde, hur han gradvis började förändras och sjunka djupare och djupare ner I sitt dåliga psykiska mående, som gick ut över mig, och som till slut endade i den djupa depression han hamnade I nu sist. Hur detta har pågått i kanske ett halvår, eller mer..

Hur han tappade allt, blev aggressiv och knuffade bort mig. Nekade att söka hjälp, tills jag gick från honom.

Nu har han tagit medicin, bara i 14 dagar, men jag kan redan marka skillnaden. Hela hans personlighed är annorlunda, han har ett lugn, vi kan prata om saker, och han är mer som den man jag föll för, den där dagen i juli för snart 1,5 år sedan.

Det är fortfarande lång väg kvar, men vi har bestämt att ses igen, vara ett par, men bo var för sig, och se hur det går, vad som händer. Så tar vi det där ifrån, en dag ad gangen..

Vi har ätit aftensmad, och sett på film.
Kærestens son kom hem, vi pratade lite, och jag blev glad av att se honom, och det verkade omsesidigt.

Så körde jag hem till huset vid havet igen, genom snö och regn, med Zavannah vid min sida.

Jag är utmattad, mentalt, mycket att ta in. Det har varit jobbigt under en lång tid, och extra jobbigt den sista tiden.
Jag är lite rädd att det hinner ifatt mig, och jag blir svart och nedstamd, även om allt är bra. Det har skett förr, när jag varit pressad under en längre tid, att när det äntligen blir lugnt, allt är bra, då rasar jag.
Vi får se, får holde øje med mig selv..