Dottern, jag, Zaray och Zoe.
En härlig skogsrunda med varma vindar, uppehåll från regnet, och skogens alla dofter, den gröna mossan som är så vilsam att se på.

Mina tre finaste.

Min dotter har sina svårigheter, men med hundarna är hon fantastisk, och hon hanterar den stora sarplaninacen ute i alla lägen, och om natten vilar ovcharkan i hennes säng, tätt intill.

När vi kom hem tog jag ut Araya och Neah i skogen. Släppte dem, lät dem springa fritt, runt mina fötter.
Jägarfritt i skogen idag, tacksam för det :))

Nu har vi tänt ljus i köket, har fortfarande ingen fungerande el här, och jag har hällt upp ett glas rött. Är ledig imorgon.

Livet är rätt bra just nu. Och mitt nya citat blir Sarpe diem (sarp =sarplaninac)

Gång på gång försökte jag starta den gamla dieseln, men den bara hackade och kom aldrig igång, till slut hade jag nästan dragit ur batteriet.
.
Svor över biljäv***, hämtade sonen.
Han höll upp nyckeln från tändningslåset och sa Det är ju fel nyckel, du har försökt starta med nyckeln till din andra bil.
Sen vred han om med rätt nyckel och bilen startade direkt.

Ibland undrar jag vart jag har mina tankar och om hjärnan är påkopplad överhuvudtaget

Jag stod längst fram i fören på mitt gamla skepp på 22 ton och 50 fot.
Bredvid mig står ett x till mig.
Plötsligt pekar han föröver och säger att han navigerar fel, vi är på väg rakt in på väldigt grunt vatten.

Han försöker göra en undanmanöver, men jag inser att det är alldeles försent, och ser bara på när båten glider in på det grunda vattnet där sjögräset lyser grönt, jag ser den sandiga botten, vattnet är alldeles klart och inte mer än 30cm djupt.

Det tar ändå stopp ganska mjukt, sen blir vi ståendes där balanserandes på den smala kölen, och vi på varsin sida i skeppet, för att i ett egentligen omöjligt försök, behålla balansen på 22 ton båt.
Mitt x säger att han ska gå av men jag hejdar honom, säger att skeppet kommer välta om han ändrar stabiliteten genom att gå av, sen vaknar jag.

Nu ska jag städa några timmar.
Jag följde sköterskans råd och höjde dosen på både cortison och buventol, och vilken skillnad det blev omgående. Nu kan jag ju andas riktigt bra igen!!
Det skrämmande är bara vad felet är som gör att jag inte klarar mig utan läkemedlen. Det har jag inte fått svar på än, utredning har bara börjat.

God morgon!
Sovit från tolv till sju, inte illa.

Vaknar till regn idag.
Släpper ut alla hundarna utom Zoe. Hon gör mig sällskap till kaffet och får slicka ur det sista i smörpaketet.

Love that face :)

Nu har den här jobbiga perioden med jakt och jägare i varenda buske dragit igång, och det finns ingenstans man kan gå utom mitt på vägarna här, vilket jag tycker är dödens trist.

Dessutom springer deras jakthundar lösa och ibland runt precis utanför gården, vilket gör mina hundar tokiga. För mig som älskar hösten och att vara i skogen är detta bara så deprimerande.

Får försöka köra runt och hitta något nytt ställe någon annanstans att gå på, och vad gäller Araya kan vi ju köra lite extra socialiseringsträning. :)