Solen lyser på den regnvåta asfalten och kroppen värker. Själen också

Blinkersen i bilen funkar lite hjälpligt, halvhjärtat, ungefär som jag, ibland bättre, ibland inte. Särskilt intressant är det att det är åt vänster som det krånglar bara. Gör tillvaron så mycket mer spännande när man ska byta fil eller svänga..

Jag kör medvetet i vattenansamlingen som alltid bildas i rondellen efter lite kraftigare regn, vattnet stänker upp på min vindruta och för ett ögonblick ser jag ingenting, men känslan är där, känslan av att vara på en segelbåt igen och vågorna som slår upp och stänker över sprayhooden. Sedan är ögonblicket över, rondellen i fagerhult och verkligheten tränger sig på.

Min längtan gör sig påmind, som den så ofta har gjort de sista månaderna, köpa en segelbåt, kasta loss mot okända destinationer, låta havet, vinden och stjärnorna på natthimlen omge mig, jag borde ge upp min dröm om en gård i skogen, med hunduppfödning och avskildhet. Den finns inte, den är en utopi, avskildheten existerar inte längre och gården är sonens.
Tidigast om två år kan jag flytta och köpa något eget, ensligt på riktigt

Och om två år fortsätter så här har jag gått under.
Undrar vem som skulle sakna mig mest?
Zaray förmodligen, och min vän Zara..

Jag älskar mina hundar, gårdslivet och planerna på uppfödning, men jag måste få lugn, återhämtning och själsfrid, mitt liv är så tufft, så maxat hela tiden med allting, ensam ansvarig för precis allt, att när den friden jag behöver så väl för återhämtning rycks undan, och allting bara blir en enda lång stress och kaos, då slutar jag att fungera.och själen blir långsamt nedbruten och deprimerad

Bortsett från "den lilla" detaljen fungerar allting bra annars. Omtyckt och uppskattad på jobbet, trivs bra, har funnit lite nya bekantskaper genom det, och även genom hundarna, en av dem ska jag träffa för första gången på fredag. Hon bor i närheten och har också ovcharka

Häromdagen, i en av de smalaste kurvorna på väg till jobbet. Ett hastigt möte, ingenstans att ta vägen, ett smalt räcke på min högersida, över ett litet vattendrag.
Jag bromsar, väjer det som går, den andra bilen swishar förbi, nära, för nära, smäller in min sidospegel, sen är den förbi.

Jag stannar, den andra bilen också. När jag går ur bilen åker den andra.

Kör vidare, en lång jobbdag väntar mig.
Vet inte längre om det var jag, eller han, den andra. Håller jag på att tappa det?
Grannarna har varit här en vecka nu, hundarna skäller konstant och jag kan inte använda båda sidorna av tomten. Min stress når ständigt nya nivåer. Särskilt när vissa av hundarna inte ens kan vara på samma sida.

Tack men nej tack, behöver inga kommentarer om hur trevligt det är med grannar. Det tycker inte jag eftersom jag har hundraser som skäller extremt och därför rent av avråds från att ha grannar om man väljer den rasen. Varsågod och läs på SKK rasinfo Sarplaninac.

När jag kommer hem är det sen kväll, hundarna är rastlösa och otåliga, uppdämda av energi, luftrören håller av någon anledning på att svälla igen på mig och jag hostar o hostar, tar några doser luftrörsvidgande, lyckas häva det.

Det blir sent innan jag kommer isäng. Jag har hjärtklappning och yrsel, vet inte om det är av det luftrörsvidgande eller bara mitt liv.

Sjukskrev mig igår. Hade inte klarat att jobba 13-2145..

Istället körde jag dottern till Ängelholm och psykiatrin, för ett möte angående aktivitetsersättning för henne.

Det avlöpte bra, och när vi kom hem hade grannarna äntligen åkt härifrån.

Inatt sov jag utmattad och ända fram till halv nio. Har nog inte hänt sedan i maj då hundarna kom.
Med ett undantag 0430 då jag fick dra fram Zaray som hade fastnat under min säng igen. :)