Mörkret har lagt sig, över gården och över mig. Jag välkomnar det, som alltid. När jag var yngre hade jag svårt för mörkret, det gjorde mig trött och nedstämd. Nuförtiden är det den bästa tiden på året. Låta det mörka omsluta mig, sjunka in i det, gömma mig i det, elda i kaminen och tända ljus..
Det är något vilsamt över det.

Ikväll gjorde jag något jag inte gjort på länge. Takterapi. Det är något själsligt befriande med höjder, som om man överblickar världen en smula enklare ovanifrån.
Ser ni de små hundarna där nere? :)

Dottern och jag gick med Björnen och Vargen, som hon kallar dem, i förmiddags.
Zaray och Zoe. En ganska lång promenad.
Och så gick jag med Noah Neah och Araya själv. Givetvis mötte vi på jägare med lösspringande jakthund, och jag kände stressen komma över mig en aning innan vi hade passerat och klarat oss från hundmöte.

Ligger i min säng nu, Zaray, Araya och Noah runt om mig. Hundar som snarkar lätt, finns det något mer avstressande och sövande?

Regn och hagel vräkte ner över mig, där jag sprang ut till bilen i becksvarta mörkret igår kväll, i bara en T-shirt och tunn regnjacka och fötterna nedstoppade i någons kvarglömda 43:or. Skulle stänga rutorna på den gamla bilen.

Sov dåligt, för mycket stress, bekymmer och oklarheter i mitt liv just nu, och för mycket vin. Vin må fördunkla mina bekymmer, och göra så jag somnar lättare, men i det långa loppet bidrar det endast till att försämra nattsömnen.

En del av haglet ligger fortfarande kvar, och även om morgonen är solig och vacker, så är den också rå och kylig.

Vaknade en av alla tusen gånger inatt, av att en blixt lyste upp rummet. Sedan kom dundrandet och ytterligare en blixt, och jag förstod att åskan var över oss, en kylig natt i mitten på oktober, varvat med hagel och regn.. Jag frös, en aning, trots dubbla täcken och hundarna tätt intill.

Jag ska samla ihop mig, nu när koffeinet kickat in och jag har eldat ett tag så vi har fått lite värme i huset, och ta ut hundarna på promenader innan jag sen ska jobba med städ några timmar.

Känner mig låg och uppgiven, ständigt kämpande i motvind, och alla dessa bränder som ska släckas i panik, än till höger, än till vänster. Kvar blir väldigt lite, till att fokusera på det jag verkligen vill och strävar emot.
Och kvar blir väldigt lite, till mig själv.

Nej då, jag är inte sjuk, har vare sig fått ett sammanbrott, gått in i en depression eller har någon diagnos. Jag är stark mentalt, det är bara det mesta i livet i övrigt som jävlas, och jag skulle verkligen vilja se den som skulle uthärda och göra det här, fixa den här tillvaron bättre än jag...utan att bryta ihop..