Ny dag, nya strider, ännu en dag att slåss emot.
Keep fighting, Never give up, stay strong och lite andra floskler.
Lite frukost, två Alvedon och Sarpe diem..

Jag ska städa migrationsverket och sen hem till en arbetskompis, ta en fika och sen putsa hennes fönster.

"Regntunga skyar, vart jag än ser, nån sol finns ej mer, utan dej.. "
Stämmer bra på dagens väder, och en aning också på min motivation.

Det började med en konstig känsla i luftrören, en känsla av en annalkande astmaattack, en allergisk reaktion, och jag hostade och hostade. Tog mina mediciner och det lättade lite.

Sen slog illamåendet till, yrseln, och jag lade mig i sängen, halvt sittandes under täcket och med tre kuddar. Då kom frossan, jag skakade och frös, det värkte i lederna och jag drog på mig två täcken och i ren desperation också överkastet, men låg ändå och skakade.

Till slut måste jag ha somnat ändå av utmattning, för jag vaknade nu, torr i halsen som en öken, illamåendet har släppt, frossan likaså men jag känner mig som om någon kört över mig, och törs knappt röra mig. Bredvid mig andas Araya den avslappnandes ljuva, sömn, och Zaray suckar lite från det svala golvet, raspar med tassarna mot väggen och sover obekymrat vidare.

Det är bara min kropp som säger ifrån. Den orkar inte längre. Jag kör rätt hårt med den.
Mycket jobb, tuffa dagar, och sen ovanpå det, den psykiska stressen, den ständigt pågående oron för ekonomin, att få ihop allting i tillvaron med min älskade hund familj, som jag ska klara alldeles ensam, men med lite hjälp emellanåt av dottern, och så det sista dråpslaget häromdagen, det som gjorde mig så innerligt ledsen och skapade en djup känsla av vilsenhet inuti mig.

Jag har funderat på att fly, allt från att ta mina hundar och emigrera till Ozark på vinst och förlust, till att bara ge upp. Men i slutändan finner jag mig själv ändå köra till mina olika jobb, städa trappor hela dagen idag, jobba inom vården hela dagen igår, osv och övrig tid gå ut med hundarna, bära in ved, elda, handla, laga mat till dottern, ringa hem och styra upp så inget händer med hundarna som inte kommer överens med varandra alla, kolla att dottern inte dragit iväg någonstans, och sedan utmattad landa i sängen, sova lite halvdåligt i för lite antal timmar och sedan börjar det om igen.

Men jag är inte superung längre. Inte direkt jättegammal heller, men kroppen säger ifrån... Och jag får en låt av Lars Winnerbäck i huvudet:
"Varning för ras, gå så försiktigt du kan, inga tanklösa menlösa ord, ingen felaktig fras, varning för ras"