Det började med en konstig känsla i luftrören, en känsla av en annalkande astmaattack, en allergisk reaktion, och jag hostade och hostade. Tog mina mediciner och det lättade lite.

Sen slog illamåendet till, yrseln, och jag lade mig i sängen, halvt sittandes under täcket och med tre kuddar. Då kom frossan, jag skakade och frös, det värkte i lederna och jag drog på mig två täcken och i ren desperation också överkastet, men låg ändå och skakade.

Till slut måste jag ha somnat ändå av utmattning, för jag vaknade nu, torr i halsen som en öken, illamåendet har släppt, frossan likaså men jag känner mig som om någon kört över mig, och törs knappt röra mig. Bredvid mig andas Araya den avslappnandes ljuva, sömn, och Zaray suckar lite från det svala golvet, raspar med tassarna mot väggen och sover obekymrat vidare.

Det är bara min kropp som säger ifrån. Den orkar inte längre. Jag kör rätt hårt med den.
Mycket jobb, tuffa dagar, och sen ovanpå det, den psykiska stressen, den ständigt pågående oron för ekonomin, att få ihop allting i tillvaron med min älskade hund familj, som jag ska klara alldeles ensam, men med lite hjälp emellanåt av dottern, och så det sista dråpslaget häromdagen, det som gjorde mig så innerligt ledsen och skapade en djup känsla av vilsenhet inuti mig.

Jag har funderat på att fly, allt från att ta mina hundar och emigrera till Ozark på vinst och förlust, till att bara ge upp. Men i slutändan finner jag mig själv ändå köra till mina olika jobb, städa trappor hela dagen idag, jobba inom vården hela dagen igår, osv och övrig tid gå ut med hundarna, bära in ved, elda, handla, laga mat till dottern, ringa hem och styra upp så inget händer med hundarna som inte kommer överens med varandra alla, kolla att dottern inte dragit iväg någonstans, och sedan utmattad landa i sängen, sova lite halvdåligt i för lite antal timmar och sedan börjar det om igen.

Men jag är inte superung längre. Inte direkt jättegammal heller, men kroppen säger ifrån... Och jag får en låt av Lars Winnerbäck i huvudet:
"Varning för ras, gå så försiktigt du kan, inga tanklösa menlösa ord, ingen felaktig fras, varning för ras"

 

Diana

19 oktober 2021 05:59

Kära vän! Jag förstår dig så väl. Är i exakt samma krisiga sits. Minus jobb då, eftersom jag är förtidspensionär. Men all annan stress. Allt man ska hinna med, allt ska planeras och helst också genomföras.
Min kropp och själ gav upp i förra veckan och jag kollapsade här hemma. Vet inte vad som hände, var inte närvarande mer än korta stunder. Husse i huset var tack och lov hemma och tog hand om mig. Han fick INTE ringa 112. När han sa att han skulle det, ska jag ha svamlat fram - gör du det säger jag att du har slagit ner mig.
Det är väl det som var att slå i den verkliga väggen... Husse tog tjänstledigt för att vara min barnvakt. Emellanåt tappar jag all energi känns det som.
Vi måste på något sätt lära oss att ta hand om oss. Men det är inte så lätt. Jag känner ofta att jag liksom inte hör hemma i den här kroppen. Förlåt om det lät flummigt...

http://quipuskennel.bloggplatsen.se

Sarplaninac

19 oktober 2021 08:09

Åh jag förstår precis. Inte alls flummigt.
Ja visst är det så, måste ta hand om kroppen bättre, men hur liksom.. Jag är oftast inte överens med den, ifråga vad jag tycker att den borde och ska klara av, i förhållande till vad den faktiskt orkar med.
Kram

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Regn och kyla. Vaknar till ynkliga sex grader, och regnet som öser ned Ett kort ögonblick, efter morgonkaffet, drar regnet bort och solen kommer fram. Jag tar Zavannah på en tur i skogen, jag fryser, och önskar jag hade tagit mössa, vantar och e...

Jag, kommer till jobbet och möts av kollegor som bara Åh du är tillbaka, välkommen, vi har verkligen saknat dig!! Och Gud vad brun och fin du är! Sånt blir man ju bara så glad över Jobbkvällen blev lugn, och jag kom hem till detta. 'Hej, h...

Jag överlevde och kom hem. Kvällen var ljum, grönskan på väg att bli frodig, och en halvmeter ruccola och spenat väntade mig i växthuset. Allt hade överlevt, liksom jag, och bönorna blommade. Men det var lite torrt, så jag har vattnat, och vattna...

Så är vi här.. Min nervøsitet är påtaglig, som alltid med flyg.. En mojito före avgång. Kan tyvärr inte dricka mer, då jag ska köra hem ikväll.. ...

Så ska vi hem. Jag kunde märka min oro för flygresan, redan igår, och nu önskar jag bara med hela min själ att jag var hemma i skogen igen. Vi har ätit frukost, en dignande buffet av läckerheter, och min tallrik fylld av frukter och den här lilla g...