Jag har det fint, min kæreste är full av kärlek, och mår bra på sin medicin.
Han är också riktigt glad för Zavannah, och hon dyrkar marken han går på.

Allt är frid och fröjd..
Det är bara den där lilla gnagande osäkerheten med tvivel, som finns där, den ligger och lurar strax under ytan, och gör sig påmind emellanåt.

En rädsla att han trots medicin och välmående, ändå ska komma på att han nog inte älskar mig längre, att jag en dag när jag kommer hem från jobbet, ska mötas av den där främmande varianten av min kæreste.
Den har jag det inte särskilt gott med..

Men jag säger till mig själv, att det finns ingen absolut säkerhet i någon relation, det som är fantastiskt, kan komma att ändras, kärlek kan ta slut, och det enda du kan göra är att leva här och nu, en dag i taget.

När nu kärleken har kommit till mig igen, rasar min tillvaro på jobbet istället.

Jag har haft det svårt de sista 2 månaderna, men jag har tvingat mig själv till jobbet. Dock var det nog inte en särskilt god ide med heltid, halvtid och deltidssjukskrivning hade nog varit bättre i eftertankens kranka blekhet.

Jag har begått en del fel med medicindispensering, inget allvarligt, inget som drabbat någon eller att de fått fel dos eller preparat eller så, men alligevel, fel har begåtts. Jag har fått det påtalat till mig, och den sista tiden har jag tagit mig samman och varit extremt noggrann och inte gjort något fel.

Så blev jag inkallad till chefen för 2 dagar sedan, hon var ganska brysk, anklagede mig för att ha begått ett allvarligt fel vid dispensering. Jag försökte förklara att jag inte hade utfort den dispensering hon talade om, men hon snaste av mig och sa att jag här med inte längre får dispensera.

Jag blev jätteledsen, fick också veta att en kollega jag verkligen uppskattat hade pratat bakom min rygg och sagt saker om mig som inte stämmer alls, istället för att gå till mig direkt.

Den natten låg jag vaken och tänkte, sedan gick jag till en kollega på jobbet dagen efter, hon är medicinansvarig, bad henne se vem som dispenserat. Hon kom tillbaka och sa att det var inte jag och det skulle hon ta upp med chefen.

Jag är fortfarande ledsen över bemötandet, och jag väntar på en ursäkt, som kanske inte kommer, men det där var fan under all kritik...