Det är visst inte "bara" så enkelt att släppa det som varit, blicka framåt och fokusera på det.

Det förflutna, det som varit, gör sig ständigt påmint, och jag får det riktigt dåligt med det till och från.

Jag har varit med min kæreste i en vecka nu, och vi har det fint tillsammans, på alla plan, men jag kommer på mig själv med att se på honom och tänka, varför är han så tyst, är det för att han nu är i tvivel om sin kärlek till mig igen?

Eller, han har inte sagt att han älskar mig på en hel dag, igår sa han det tre gånger, betyder det att han inte gör det längre?

Eller på väg hem från jobbet, dyker plötsligt den ovälkomna tanken upp, undrar vad som möter mig idag, när jag kommer hem? Tänk om han är sådär iskallt kylig mot mig och vill att jag ska köra igen?

Sådär kör det i mitt huvud, och så kommer jag hem till honom, han håller om mig och allt känns bra, och jag vilar i det, ett kort ögonblick..

Jag pratar med min bästa vän om det, hon förstår. Och jag vet ärligt inte vad jag ska göra med det? Hur jag ska lyckas förhålla mig till mig själv och mina känslor i allt det här?

Just nu är jag I sommerhuset en sväng innan jag ska på jobbet. Hämtar lite hundmat också till Zavannah.