Och så idag.. Lika bra som det var igår på aftenvagten, lika dåligt känns det på dagvagten mellan 8-14. Eller nej, inte jättedåligt, faktiskt inte, för det går så mycket bättre på alla plan nu. De boende vill har blivit trygga med mig och vill gärna ha min hjälp och sällskap. De flesta av mina kollegor känner jag är lättare att prata med nu, och jag känner mig lite mer som en del av gruppen..

Men så är det de där med dagvagt. Ingenting är sådär väldigt strukturerat, det är många gånger väldigt lite att göra och det är en massa dötid där alla bara sitter och pratar, kallpratar om allting och ingenting, och jag kommer inte in I samtalet, det blir liksom ingen öppning när det sitter 10-12 människor runt ett bord, och så har jag bara som person svårt för när det blir alltför mycket socialt kallprat. Sådan har jag alltid varit. Jag kan hålla ut en kort tag, men sedan måste jag faktiskt göra någonting.

Så då blir dagpassen oftast väldigt långa. Jag gör det lilla som står på mitt schema, sen går jag ut I husen och pratar med de boende istället, men det är inte alltid någon som har behov av det heller, och då är jag ved att dö av tristess.

Så ja, efter vart kvällspass älskar jag mitt jobb, men efter de flesta dagpass övervager jag att söka ett annat jobb..

Och den där bilden, den är exakt vad jag tänker var eneste dag då jag kör till o från mitt jobb. ;)