Sitter ute på trappen, Zaray iakttar mig från sin plats under trädet, och månen lyser, magisk och lockande på en och samma gång, mellan grenarna.

Jag har gått 9 kilometer med Zoe.
Nio magiska kilometer, till ljudet av den vackraste fågelsång, och alla dessa dofter, skog, mossa, grusväg och en alldeles särlig luft, som inte går att sätta ord på, men som är den här platsen, dess själ.

En svag bris, vinden får löven att rassla i
trädkronan, och för tankarna till barndomen och den lilla aspen utanför huset i skärgården, den som lät på ett alldeles speciellt sätt, förevigt förknippat med den platsen, och min far.

En smula vemod, den här platsen har rymt så många drömmar, så mycket känslor.

Jag har haft det riktigt jobbigt med mig själv nu i några dagar..
Jag har saknat mina hundar, den fantastiska skogen, och jag har haft konstant ångest av att inte kunnat finna ett hem till Zoe, vilket hade inneburit att hon skulle vara tvungen att dö, för att jag ska kunna leva med min kæreste i Danmark.

Det har jag inte kunnat acceptera eller ens TÄNKA mig att leva med, så jag har haft det skitdåligt och igår låg jag i sängen hela dagen och var så ledsen, övervagde att flytta till Sverige igen, för jag kan aldrig bli lycklig när min lycka bygger på någon annans olycka och död.

Så kom lösningen. En vän till mig, han är jägare och fullständigt orädd för de flesta hundar, han erbjød sig att eventuelt ta Zoe.

Vi åkte hem till Zoe, tog en promenad, och hon skällde ut honom, men så fort han närmade sig blev hon rädd och backade undan. Likadant i hundgården. Hon skällde som en galning, men attackerade han inte.

Så ja, det kommer bli svårt för honom att bli vän med henne, men hon är helt uppenbart en ganska feg variant av ovcharka, som bara vill skrämma iväg, och inte särskilt attackerande. Det gör det kanske en smula enklare, jag vet inte, men vi får se helt enkelt.

Så nu är jag I Sverige igen, och ska se hur vi kan lösa det för Zoe på bästa sätt.