Jag har tagit min dotter med till Danmark.
Det var drygt två timmar av ångest och panik för henne i bilen då jag körde hit, och det står fullständigt glasklart för mig att hon mår verkligen inte bra..Hon är som den gången jag hämtade henne från Stockholm, ner till skåne, för 4 år sedan.

Hon är så full av ångest att hon inte kan sitta still, inte kan äta, ja knappt ens existera, och det är precis som hennes bror sa till mig igår, att samhællet har svikit henne fullständigt, på alla plan..

Hon är 23 i sin id-handling, men hennes funktionshinder gör att hon enligt utredning är 9-12 år i huvudet.

Vi har kämpat för henne i snart 4 år, och det enda hon vill är att få bo i skogen i stillhet, med sin bror i huset bredvid, få rätten till någon form av färdtjanst 15 km så hon kan komma ut på daglig verksamhet, praktik, då det inte går några bussar eller tåg från skogen. Men det säger samhallet nej till, de anser att hon ska bo i en lägenhet ensam, inte ett gruppboende, det anser de hon är för frisk för, och sedan ska hon alltså kunna gå till aktiviteter.

Jag vet nog vad som skulle ske i den lägenheten, det skulle bli ett tillhåll för allt möjligt elænde, det var precis av den anledningen hon flyttade från Stockholm för 4 år sedan. Utnyttjad på alla plan, och de mest hemska saker som jag inte ens kan skriva om här, dessutom skuldsatt då människor lurat henne och fått tag I hennes bankid och beställt saker i hennes namn, en skuld som nu är uppe på över 100000.

Rättegången mot de som utnyttjat och lurat henne, den lades ner. Kvar står min dotter med alla skulder och sin ångest.
Det kan ni bara bestrida, sa hennes advokat, när vi fick beskedet att det läggs ner.
Det gjorde vi också, men fick bara till svar att eftersom det är beställt i hennes bankid, så är skulden hennes..

Vi har träffat åtskilliga läkare i psykiatrien, de bra slutar efter 2 månader, och så ska vi börja om från början igen.
Hon kan inte klara ett vanligt jobb, och vi har slagits med myndigheter i åratal för rätten till aktivitetsersattning, och under tiden ska hon gå till soc varje månad för att överleva.

Den ena läkaren säger att hon kan klara ett vanligt jobb, den andra säger det kan hon inte, och så där håller det på. Vi är uppe I snart 4 år nu, och hon mår bara sämre och sämre av den påtvingade isoleringen i skogen.

Jag vet att hon inte klarar varken ett vanligt jobb eller att bo helt ensam I en lägenhet. Hon kan inte hantera pengar, planera inköp och allt vad ett vanligt liv innebär, och hon är så fylld av ångest att hon inte vet vart hon ska ta vägen..